Vi flyttar oss tillbaka i tiden. Till 1953 och Club Zanzibar i hörnet av 14th Street och Ashland i Chicago. På scenen står Muddy Waters med band - Little Walter, Jimmy Rogers och Elga Edmonds. Bland den entusiastiska publiken finns en man för vilken denna kväll skall bli mycket betydelsefull: Willie Dixon
Dixon har under ett par år jobbat som basist, producent, talangscout, skivpackare, städare... dvs allt i allo hos det lilla skivbolaget Chess Records i Chicago. Han har dock inte fått bidra med så många av de ca 150 låtar han skrivit. Han har berättat för Leonard Chess om en låt han skrivit för Muddy Waters, varvid Chess svarat: "Okay, om Muddy tycker om den, ge den till honom." Willie har redan spelat låten några gånger för Muddy när Willies band the Big Three Trio besökt någon av Muddys spelningar.
Stämningen är hög på Club Zanzibar. l en paus får Willie Muddy att lämna scenen och de beger sig backstage.
- Jag har en låt som är som gjord för dig, säger Willie till Muddy.
- Jaha, men den kommer att ta lite tid att lära sig, säger Muddy.
- Nej, den är som klippt och skuren för dig och har ett riff som vem som helst kan spela, kontrar Willie. - Hämta din gitarr, fortsätter Willie. Muddy hämtar gitarren och man börjar öva: The gypsy wornan told my mother / Da Da Da Da Da / Before l was born / Da Da Da Da Da / You got a boy child coming / Da Da Da Da Da / He's gonna be a sonuvagun... Efter 20 minuter säger Muddy: - Jag ska spela den här låten på en gång så jag inte glömmer den. Han går rakt upp på scenen, visar bandet hur man skall spela riffet och drar igång. Publiken blir vild. Muddy får spela låten flera gånger den kvällen och låten - Hoochie coochie man - följer honom sedan på nästan alla spelningar fram till sin död. För Willie Dixon betydde det det första stora erkännandet som låtskrivare. Men, vi skall ta saker och ting i rätt ordning. Vi börjar från början.
Den I juli 1915 födde Daisy Dixon i Vicksburg. Mississippi, sitt sjunde av -sammanlagt 14 barn. Barnet, en son, döptes till Willie James och var ett av sju som överlevde barndomen. Daisy McKenzie hade 1903 gift sig med en viss Charlie Dixon. De skiljde sig 1913, varvid en man vid namn Anderson (A.DJ Bell kom in i hennes liv. Det var alltså denne Bell som var Willies farsa.
Det visade sig så småningom att Anderson Bell inte heller passade så bra ihop med Daisy Dixon. Han - en tuff och icketroende gunfighter, hon - troende och lärd. Det var alltså inte mycket Willie fick träffa sin pappa. Han dog når Willie var 13 år, men han hann i alla fall influera sin sons musiksmak, da han spelade Black snake blues med idolen , Victoria Spivey på vevgrammofonen. Det var förmodligen den första blueslåt Willie fick höra.
Det blev alltså Willies morsa som fick uppfostra sina barn i stort sett själv. Hon hade en massa ströjobb under Willies första år. Hon tvättade och strök kläder åt folk och städade en kyrka på kvällarna bland annat. Dessemellan lärde hon sina barn att läsa redan innan de började skolan. Hon hade massor av böcker och var mycket beläst, trots att hon inte hade någon vidare utbildning. Hon var också mycket intresserad av dikter och hade själv skrivit tre diktsamlingar, vilket imponerade stort på lille Willie, som snart började skriva egna dikter. När Willie var fyra år tog Daisy över driften av en restaurant, som helt enkelt fick heta Daisy Dixon's Restaurant. Här fick Willie göra scendebut genom att läsa en kort dikt som hans mor lärt honom.
Vicksburg var den näst största staden i Mississippi. Belägen mitt i mellan de stora städerna Memphis och New Orleans, var den en viktig anhalt för fraktbåtarna på Mississippi River. I fattigkvarteren i utkanten av stan, där Willie växte upp, fanns många nationaliteter representerade. Det var bland annat italienare, syrier, kineser, fattiga vita och svarta. Musikaliskt var det därför ett stort utbud. Populärast var solopianister och Dixielandorkestrar. Och visst kan man väl höra influenser av det i produktioner Willie gjorde långt senare?
Dixons flyttade runt i fattigkvarteren. Hyran var bara 5 dollar i månaden, som de dock sällan fick ihop. För att få värme plockade man bräder från ett tomt hus med skylten "uthyres" på. Till sist hade man tagit så mycket att huset rasade ihop när uthyraren kom för att inspektera, påstods det. Så småningom flyttade man till ett hus intill restauranten och man fick väl lite stabilare ekonomi.
Willie var redan som tioåring mycket storväxt och ganska tjock. Han tog då sitt förstajobb på ett ställe där man tvättade och pressade kläder. Det blev snart andra ströjobb där han tjänade 3-4 dollar i veckan. När han var 12 år blev han arresterad för att, tillsammans med två vänner, ha gjort inbrott i ett övergivet hus. Willie och hans vänner sändes till en s.k. country farm som hette Ball Ground, ca 1 mil norr om Vicksburg.
Arbetet på farmen var en form av straffarbete och de fick stanna där i ett år. På Ball Ground Farm kom Willie verkligen i kontakt med bluesmusiken. Han hörde fångarna sjunga de jordnära bluessångerna och började inse vad bluesen betydde för de svarta. Efter ett år rymde Willie och några vänner. De tjuvåkte med ett godståg mot Chicago, blev upptäckta, arresterade och förda till en större anstalt, Harvey Allen Country Farm, som låg intill den besjungna Parchman Farm i Mississippi. De blev dömda till 30 dagar på farmen för att ha tjuvåkt, men förhållandena där var mycket svåra och ingen hade n någonsin blivit släppt efter bara trettio dagar. Efter att ha sett medfångar pryglade till döds lyckades Willie smita iväg på en mulåsna, då farmens blodhundar redan sprungit sig trötta. Han hade då varit på färmen i två månader.
Efter flykten tog Willie jobb som lökplockare i Harvey, Illinois. Efter ett tag fortsatta han till Chicago, där hans äldre syster med man bodde och arbetade. Året var 1929 och Willie var 13 år. Genom systerns man fick han jobb att köra en kärra med is som drogs av en häst och gav 15 dollar i veckan. Det varade tills man tyckte att Willie skulle gå i skolan. Då drog han från stan. Han besökte bland annat Midland i Pennsylvania och New York innan han så småningom återvände till Vicksburg, där han tog jobb som hamnsjåare.
Sedan länge hade Willie skrivit dikter som allt mer övergått till sångtexter. Bland de första alstren var två låtar som skulle bli kända långt senare: The seventh son och The signifying monkey. Vissa sånger lät han trycka upp och sälja. Han sålde bland annat till country & westernband som var på genomresa i stan. Låttitlar som The laundry man, The west ain't wild no more och Sweet Louise lär ha sålts till band som spelat in dem på skiva utan att Willie fått ersättning för detta. Willie började nu också att sjunga ihop med en snickare vid namn Theo Phelps i en femmanna vokalgrupp. Man kallade sig för Union Jubilee Singers. Dixon sjöng bas och ibland baryton och musikmaterialet bestod till största delen av gospellåtar. De turnerade i kyrkor runt om i Mississippi, fick radiojobb på fredagar och blev t o m sponsrade av en klädfirma. Willie var 17 år och det här var givetvis något mycket stort.
Willie fortsatte att ta en massa ströjobb. I Morton, Mississippi, fick han en idé om att börja boxas. Han var väldigt storväxt och mycket hårt arbete hade gjort honom väldigt stark. Boxningsdebuten skedde i utkanten av Vicksburg, där man slogs med bara knytnävar. Willie gick tre matcher och vann lyckligtvis alla. Dels kändes det nog en hel del att bli träffad av en bar knytnäve och dels saknades det rep runt ringen. Tufft! Willies bror Louis hade byggt traktens första kristallradiomottagare och man började lyssna på stationer som spelade blues, bland annat stationer från Chicago. Willie började drömma om att återvända dit.
Efter en del ströjobb tog så Willie farväl av familjen och Union Jubilee Singers och gav sig av till Chicago. Där tog han upp sin boxningskarriär igen. Han struntade i träning - han tyckte han var stark nog ändå - och ställde upp i the Golden Glove. Året var 1937 och han gick upp i tungviktsklassen, där han knockade samtliga! Willie - eller James Dixon som han kallades - tog hem Golden Glove (nybörjarklassen). Guldhandsken blev han tvungen att sälja några år senare på grund av hårda tider. Efter denna seger blev Willie proffs och han vann några matcher, men han såg aldrig av de penningsummor som hans managers talat om. Dixon blev avstängd efter att han lite väl handgripligt gjort klart för boxningskommitténs ordförande vad han ansåg om detta.
Under tiden hade Willie sjungit i tre olika band samtidigt, ett med spirituals, ett med populärmusik och ett med blues. Efter avstängningen från boxningen tränade Willie en del och spärrade bland annat mot den legendariske Joe Louis. Willie hade stött ihop med en grabb som hette Leonard "Baby Doo" Caston. Han spelade gitarr och sjöng. Han kom allt oftare med sin gitarr till gymet och ville att Willie skulle lägga handskarna på hyllan och gå in för musik i stället. Så blev det.
Han blev bassångare i Baby Doos band the Bumpin' Boys. Detta band gjorde en inspelning för J. Mayo Williams på Decca' som dock aldrig blev utgiven.
1939 startade man ett nytt band, the Five Breezes, som bestod av Baby Doo Caston, Willie Dixon, Willie Hawthorne, Eugene Gilmore och Freddie "Cool Breeze" Walker, som var bandets ledare. Man fortsatte med stämsång liksom i Bumpin' Boys. Men, nu spelade Willie ett instrument för första gången. Tidigare hade han bara sjungit bas, nu hade Baby Doo byggt en zinkbaljebas (tin-can bass) åt honom av en gammal oljebehållare. Willie blev riktigt bra på att hantera det ensträngade instrumentet. De blev snabbt populära och fick spelningar runt om i Chicago. På ett av de första ställena tyckte man synd om bandet, när de kom släpande med sin gamla gitarr och hemmagjorda bas. Agaren för stället ringde upp en musikaffär och skickade dit dem att välja ut instrument! Baby Doo köpte sin första elgitarr och Willie försåg sig med en stor ståbas. Baren hette Martin's Corner, och man kan förstå att de stannade där i nästan ett år.
I november 1940 gick the Five Breezes in i studion igen, denna gång för RCA:s underbolag Bluebird. Åtta låtar spelades in och samtliga blev utgivna.
Vid den här tiden, i början av 40-talet, hade Willie ihop det med en flicka, Mary Hunter, som han träffat några år tidigare i Vicksburg. Mary var förmodligen vad man skulle kunna kalla svartsjuk på Willies bas, som hon kallade för "the starvation box". En dag ställde hon ett ultimatum: Du får välja, "svältlådan" eller mig! Willie valde svältlådan och det får vi vara glada för. Annars hade den här artikeln slutat redan här.
Willie fortsätta att ta ströjobb, bland annat på en skönhetssalong, där han lär ha fått se det mesta (av damerna?). Han gick fortfarande, ofta ihop med Cool Breeze, och sålde sångtexter på gatorna, bland annat The Signifying monkey. När the Five Breezes stod på scenen en kväll kom polisen plötsligt och tog Willie och satte honom i fängelse. USA var i krig med Japan och Willie hade sedan länge bestämt sig för att vägra delta. Detta gjorde han som protest mot hur den svarta befolkningen behandlades. "Varför skulle jag jobba och kämpa för någon som håller på att döda mig och mitt folk" resonerade Dixon.
Willie blev ganska obekväm att ha i fängelset. Han argumenterade med medfångarna och fick med dem på samma tankegångar. Under minst 30 rättegångar försökte man få honom att ändra sig, men han gav sig inte en tum. Snart var man rädd både att ha honom kvar i fängelset och att släppa ut honom. Massmedia spekulerade om att han skulle få fem års fängelse och 1000 dollar i böter. Men av någon anledning som ingen känner till blev han frisläppt efter några månader.
När Willie kom ut hade Baby Doo startat ett nytt band som han kallade för Rhythm Rascals. Därför startade Willie ett eget band som han kallade för the Four Jumps of Jive, bestående av Willie på bas, Gene Gilmore (som även var med i Five Breezes) på piano och sång, Bernardo Dennis på gitarr och Ellis Hunter på gitarr. Året var 1945. Detta band gjorde en av de första inspelningar som gjordes över huvud taget på Deccas lågprisetikett Mercury. Ja, skivnumret - Mercury 2001 - på den första skivan (Satchelmouth baby/It's just the blues) kanju till och med tyda på att det var den allra första skivan på etiketten. Bandet blev känt lokalt och de införde bland annat en bejublad koreografi till musiken!
1946 bildade Baby Doo ett nytt band tillsammans med Willie. The Big Three Trio tog sitt namn från vad Roosevelt Churchill-Stalin brukade kallas för. Bandet bestod. av Willie, Baby Doo och Bernardo Dennis, som var med i Four Jumps of Jive. Baby Doo skiftade till piano, vilket han lärt sig spela i sin ungdom, och överlät gitarrspelet åt Dennis. Det här bandet var pionjärer på minst två saker; de sjöng blues i stämmor och Willie spelade bas med en ny teknik som numera kallas för slap-teknik. Den går ut på att man slår och drar i strängarna så att de slår mot nedre delen av halsen. Tekniken blev senare populär i rock'n'roll och rockabilly-musiken. Willie utvecklade tekniken bara för att höras så mycket som möjligt! The Big Three Trio var mycket skickliga sångare, låtskrivare och instrumentalister.
Willie och Baby Doo tillbringade ofta ledig tid hemma hos Tampa Red. Hans hus var ett tillhåll för bluesmusiker i trakten och för musiker på genomresa. Tampa Red var en gammal bluesartist som spelade in skivor för Lester Melrose, somjobbade för skivbolagen Bluebird, Vocalion, Bullet och Okeli. Genom Melrose fick grabbarna i The Big Three Trio snabbtjobb som studiomusiker. Så småningom fick man även eget skivkontrakt med Bullet. Bland artisterna Dixon kompade och ibland producerade under den här tiden fanns bland annat Tampa Red, Blind John Davis, Sonny Boy (John Lee) Williamson, Memphis Minnie och Lil Green. Willie spelade av nagon anledning ofta zinkbaljebas på dessa sessioner. Inspelningstekniken var direktgravering på vaxkaka.
Willie försökte förgäves att förmå Melroses artister att frångå den vanliga 12-taktersbluesen. Han ansåg att blueslåtarna var för lika varandra och ville införa inledning på låtarna och mer melodi, vilket bland annat Melrose inte ville vara med om.
The Big Three Trio gjorde sin första inspelning för Bullet 1946. Sedan följde en rad inspelningar för Columbia, Delta och Okeh från 1947 till 1952. Men Willie och Dennis drog inte riktigt jämnt. Willie gillade i och för sig Dennis sång, men gitarrspelet hade han inte mycket till övers för. Därför fick Dennis under slutet av -47 stiga åt sidan för den mycket skicklige gitarristen, f d banjospelaren och Rhythm Rascalsmedlemmen Ollie Crawford. Under 1947 låg Big Three Trio på den speciella listan för svart musik (race records) med Dixons Signifying monkey som senare spelades in av både Cab Calloway och Count Basie! Man hade även en hit med Joe Turner och Pete Johnsons You sure look good to me.Man fick nu mycket spelningar och spelade ofta för en vit publik över hela mellanvästern. Musiken var inte tillräckligt bluesig för de svarta klubbarna och de vita klubbarna betalade ofta mer. Bandet uppträdde i kostymer i mycket skrikiga färger. Willie snurrade på basen, red på basen och slog på strängarna. Säkert mycket spektakulärt. Materialet var covers av dåtidens hits varvat med eget material, främst skrivet av Dixon och Baby Doo. På skivinspelningarna var man förstärkta med en trumslagare.
16 av låtarna som spelades in under den här tiden finns på den utmärkta svenska LP:n I feel like steppin'out (Dr Horse H-804). Bland skivans höjdpunkter kan nämnas en av Dixons första låtar och trions första skiva: den tidigare omnämnda Signifying monkey. Övriga höjdare är Dixons bassolo i Baby Doos After wh ile, Crawfords fina gitarrspel i titelmelodin, samt det otroligt fina samspelet mellan Baby Doos piano och Crawfords gitarr i Crawfords boogie Apetite blues. Skivans Dixon-låtar är alla mycket bra. Signifying monkey är en ganska typisk vokalgruppslåt med texten som Dixon skrev när han gick i skolan. No more sweet potatoes och Lonesome är blues med vacker stämsång, My love will never die är en nästan stillastående låt med väldiga pukor, som Otis Rush spelade in senare, vilket han också gjorde med den jazz-bluesiga Violent love.
I slutet av 40-talet hände det stora saker. Willie träffade Eleonora Franklin. De skulle så småningom få sju barn, men de gifte sig aldrig, då en siare sagt åt Eleonora att hon skulle bli gift med en rik man. Det var inte Willie, i alla fall inte då.
1947 jobbade Willie ihop med Memphis Slim för första gången i studion. Willie skrev de fyra låtarna man spelade in, varav Rockin' the house blev en klassiker med grym Dixon-bas. En kväll 1948, efter en Big Three Trio-spelning i Chicago, besökte Willie ett litet livligt ställe som hette Macamba. Han tog med sig basen, då han visste att man brukade jamma där på kvällarna. Ägarna till stället, två polska immigranter - Phil och Leonard Chess - lade märke till den storväxte och 150 kg tunge hårt spelande basisten. Bröderna Chess berättade för Willie om det nystartade skivbolaget de var delägare i, Aristocrat, och erbjöd Willie jobb som studioniusiker. På Aristocrat fanns vid den här tiden artister som Muddy Waters och Sunnyland Slim. Först fick Willie tacka nej då trion var på turné, men snart var han tillgänglig. Den första inspelningen för bröderna Chess var Black angel blues/My sweet loving wornan med Robert Nighthawk i november 1948. Därmed var ett samarbete inlett som, förutom ett avbrott i ett par år, skulle hålla i drygt 20 år.
Fram till 1951 var Willies inhopp som basist åt Chess-bröderna mycket sporadiska. Det var bara när trion inte var på turné som Willie kunde hoppa in. 1950 köpte bröderna Chess ut de andra delägarna i bolaget och kallade det kort och gott för Chess. 1951 anställde de Willie Dixon som producent, arrangör, ledare för studiobandet, basist m in, och man flyttade in i en lokal på Cottage Grove. Dixon hade under åren med trion skrivit ca 150 låtar. Baby Doo och Crawford ville hellre köra covers, vilket Willie givetvis inte ville. Detta ledde så småningom fram till att trion splittrades ungefär i samma veva som Willie skrev på kontraktet med Chess.
Willie fick löfte om att få göra soloskivor på Chess. Det blev dock inte mycket av med detta. Men Willies arbete som producent, arrangör, låtskrivare och basist på det lilla bolaget betydde oerhört mycket för bluesmusikens utveckling i Chicago. Efter kriget hade artister som Muddy Waters skapat det nya tunga Chicagosoundet med elflörstärkta instrument. Det var dock fortfarande mycket traditionell 12-takters blues.
Willie kom att ändra på detta. Han skrev låtar som var mycket mer melodiska än den traditionella bluesen. Hans låtar hade inte heller alltid de förut obligatoriska 12 takterna per vända. Låtarna var små geniala mästerverk med underhållande texter. Även arrangemangen var geniala. Willie kunde verkligen konsten att lägga in en stämningsbild i arrangemanget och produktionen. Den fina stämsången i trion ersattes ofta av instrument som spelade i snygga stämmor. Hur mycket Willie betydde för soundet kan tydligt höras på Muddy Waters skivor. Han hade ett mycket jordnära och enkelt sound, innan Willie steg in på Club Zanzibar med sin Hoochie coochie man. Ett annat exempel är den hypnotiska stämningen mellan saxofonernas mollstämmor och pianots durstämma i Tollin' bells, som han skrev åt Lowell Fulson.
Willie införde verkligen en ny dimension i musiken för artisterna på Chess och underbolagen Checker (R&B), som startades 1952, och Argo jazz), som startades 1956. Bland artisterna Willie producerade, arrangerade och spelade med under den här tiden märks 61 a Little Walter, Muddy Waters, Howlin' Wolf, Willie Mabon, Eddie Boyd, Jimmy Witherspoon och Lewell Fulson. Första inspelningen Willie gjorde på Chess var Back door friend med Jimmy Rogers 1952. Det dröjde dock till 1954, när Muddy fått Hoochie coochie man, då man började efterfråga Willies låtar. Hoochie coochie man blev enjättehit och en dräparklassiker. Howlin' Wolf, som var relativt ny på Chess, frågade om han också kunde få en låt. Han fick Evil. 1954 och 1955 spelades många Dixonhöjdare in. Muddy spelade in Ijust want to make love to you, Fm ready och Young fashioned ways. Wolf spelade in Evil. Little Walter spelade in My babe vilken blev Dixons första R&B-1:a - och Mellow down easy. Willie Mabon spelade in jättehitten The seventh son och Lowell Fulson spelade in Tollin' bells.
Sedan kom Chuck'n'Bo. Bo Diddley hade fått skivkontrakt med Chess
efter att ha spelat på gatorna. Hans första låt, I'm
a man, byggde på Dixons Hoochie coochie man och konverterades
senare av Muddy Waters till Mannish boy. Willie skrev Pretty thing åt
Bosse och medverkade på flera Diddleyinspelningar.
I mitten av 50-talet stövlade en annan yngling in på Chess. Han hette Chuck Berry och hade skrivit en låt som han kallade för Maybellene. Dixon lyssnade och föll för den berättande texten men tyckte att låten påminde för mycket om en C&W-låt som hette Ida Red. Chuck uppmanades att komma tillbaka när han gjort om låten, vilket han gjorde efter ett par veckor. Den spelades in och blev en instant smash! De som spelade bakom Chuck Berry vid de första inspelningarna och under den första turnén var Willie Dixon, Lafayette Leake, Harold Ashby och Al Duncan. Enligt Dixon var Berry den första riktiga rock'n'roll-artisten. Willie spelade sedan på de flesta av Berrys hits, även då Dixon jobbade för Cobra Records.
Willie hade som sagt blivit lovad att få spela in egna skivor, men bröderna Chess vågade inte låta sin allt i allo bli artist. Man behövde honom i studion. Duprees Walkin' the blues är suveränt rolig och cool med fint pianospel av Lafayette Leake. På etiketten stod det Willie Dixon and the All Stars, ett gruppnamn han skulle använda till och från under många år. Låten blev en mindre hit, vilket förmodligen skrämde bröderna Chess. Efterföljarna, Crazy for my baby och Pain in my heart, blev floppar, vilket passade bröderna Chess bättre. Baksidan på Pain in my heart, 29 ways, är en höjdare med otroligt tufft trumspel av Al Duncan.
Trots alla framgångar som producent och låtskrivare tjänade Willie dåligt med pengar. Han skrev ibland låtar i andras namn för att få pengar och jobbade även åt andra skivbolag i hemlighet. Låtarna som han borde tjänat mycket pengar på var förlagda hos Arc Music, ett musikförlag bröderna Chess ägde ihop med Benny Goodmans bröder, Gene och Harry, i New York. Om låtskrivarna på Chess/Arc alls fick några slantar så var det ytterst lite. Bröderna Chess betalade dessutom mycket dåligt per studiosession, förmodligen för att tvinga Willie att vara med så mycket som möjligt av ekonomiska skäl! Willie var mycket missnöjd med detta och situationen förvärrades dessutom när Leonard Chess blev inlagd på sjukhus. Detta gjorde att Willie tackade ja till ett erbjudande att jobba hos Eli Toscano på Cobra Records 1956.
Cobra Records var ett litet bolag som uppstått ur spillrorna efter ett annat litet bolag som hette Abco och låg på Roosevelt Road i västra Chicago. Studion låg inklämd bakom Elis skivaffär och var mycket primitiv med högtalare uppställda på soptunnor. Men, för första gången fick Dixon full kontroll över inspelningarna. Dixon ordnade kontrakt med bland annat Otis Rush, Buddy Guy och Magic Sam. Första skivan blev I can't quit you baby, som Dixon skrivit åt Rush. Innan inspelningen fick Dixon köpa en gitarrförstärkare åt Rush på grund av Elis taskiga ekonomi, som inte förbättrades av att han satsade pengar på en massa skumma spel. Efter att ha blivit lovad att få del av skivans eventuella vinst lät sig en radioman övertalas att spela den i sitt radioprogram. Det blev succé! Låten stormade upp på top 10. Man lyckades även med uppföljaren, den gamla Big Three Trio-låten My love will never die. I Otis Rushs version rusade även den upp på listorna.
Dixon spelade inte in några egna skivor på Cobra. Han tyckte inte det var någon idé, då bolagets resurser att lansera skivor var begränsade. Trots att det gick bra för bolagets artister gick det dåligt för bolaget. Willie skulle få 50% av vinsten men fick aldrig så mycket. Eli spelade bort mer och mer pengar och fick en allt mer hopplös ekonomisk situation. När Eli Toscano drunknade under mystiska omständigheter 1959, hade Dixon redan dragit sig tillbaka från Cobra.
Under tiden hade Dixon lämnat Eleonora för den söta och blott 19-åriga Maria Booker. De gifte sig, fick sitt första barn 1957, fick sedan ytterligare fyra och är gifta än idag. Vid sidan av skivbolagsjobbet hade Dixon också startat Ghana Booking Agency som bokade spelningar för bluesartister som t ex J.B. Lenoir, Sunnyland Slim, Memphis Slim, Little Brother Montgomery och Koko Taylor. Han bokade även uppträdanden för "shake dancers", som var en slags stripteasedansöser! Under den här tiden i slutet av 50-talet blev bluesen allt mindre populär då R&B och r'n'r var på frammarsch. Willie slog sig därför ihop med sin gamle vän Memphis Slim (Peter Chatman) och gav sig ut på turnéer för att sprida bluesens budskap. Man spelade bland annat på Newport Folk Festival 1958 och -59. Ibland spelade de ihop med Barbare Dane.
Under ett uppehåll i Chicago frågade Elmore James om Willie ville vara med på en inspelning. Det passade bra då Willie nyligen skrivit en låt som passade Elmore. Låten, Talk to me baby (I can't hold out), skrevs när Willie ringde hem till Marie under en turné i Los Angeles.
Under 1959 var Willie och Slim på turné i New York, då de blev tillfrågade av skivbolaget Prestige i New Jersey om de hade några nya låtar att spela in. De svarade ja, trots att de inte hade några. Det var bara att skriva ett knippe låtar på väg till studion. Man samlade ihop några musiker av vilka vi förmodligen känner igen den skicklige saxofonisten Harold Ashby (det står Al Ashby på omslaget). Där fanns också Wally Richardson på gitarr och Gus Johnson på trummor. Alla låtar var dock inte helt nya. Youth to you var en omarbetning av I just wanna make love to you och I got a razor påminde mycket om Walkin' the blues. Skivan spelades in på några timmar och vips var Willie Dixons första LP ett faktum! Med tanke på detta är resultatet mycket bra. Låtarna, tio Dixon-original och två skrivna av Memphis Slim, är lite väl standardmässiga och saknar lite av den finess och melodi som Dixons låtar brukar ha. Men framförandemässigt är Willie's blues (Prestige/Bluesville BV1003), desto bättre med mycket fint piano, snyggt basspel av Dixon och utmärkt saxofon av Ashby. Dessutom är den inspelad i stereo och har ett otroligt fint ljud på CD-utgåvan. Mest intressant på skivan är Built for comfort, en självironisk låt som Willie gav till Howlin' Wolf flera år senare. Willies samarbete med Memphis Slim resulterade i ytterligare fyra LP: Memphis Slim and Willie Dixon (Folkways FA 2385) 1959, The blues every which way (Verve MSV 3007) 1960, At Village Gate (med Pete Seeger) (Folkways FA 2386) 1960 och Live at the Trois Mailletz (Polydor 658148) 1962. Samarbetet med Memphis Slim avbröts då denne beslutade sig för att stanna i Europa.
Under 1959 gav sig Willie och Slim ut i världen för första gången, närmare bestämt till England. Åter hemkomna blev de upptäckta av en dam från Israel, som erbjöd dem jobb på hennes klubb i Haifa. Willie och Slim åkte dit 1960 och fick även andra spelningar i Israel. Man bestämde sig för att fortsätta till Europa.
Året innan hade Willie fått besök i Chicago av en tysk, Joachim Berendt. Denne undersökte möjligheterna att för några vänners räkning ta över bluesmusiker för en turné i Europa. Vännerna var Horst Lippman, som gjorde TV-program ibland, samt Fritz Rau som studerade till advokat. De hade tidigare ordnat turnéer för amerikanska jazzmusiker i Europa. Nu ville de göra samma sak med bluesartister. Willie och Slim slog en signal till Lippman, som fixade så de kunde åka från Israel till spelningar i Frankrike, Tyskland och England. Muddy Waters hade då redan varit i Europa och banat väg för ett allt större bluesintresse.
1962 ordnade Lippman och Rau den första American Folk Blues Festival i Europa. Willie Dixon var kontaktperson i Chicago och medverkade i festivalen de tre första åren. Övriga artister under dessa år var Howlin' Wolf, John Lee Hooker, T-Bone Walker, Memphis Slim, Muddy Waters och Sonny Boy Williamson. Man blev mycket bra behandlade; fina hotell, fin mat, bra turnébuss och bra betalt. De framträdde i konsertlokaler som rymde ungefär 2000 personer. AF13F väckte stor uppmärksamhet i England, där Giorgio Gomelsky skötte bokningarna. Han var bland annat manager åt Rolling Stones och Yardbirds. Genom honom kom de unga engelska musikerna i kontakt med Dixon, som försåg dem med sina låtar på band, skiva eller genom att skriva ner och sjunga dem. 1963 turnerade festivalen även i några öststater. American Folk Blues Festival fortsatte varje år fram till 1971 och Dixon var hela tiden kontaktperson. Det var en rolig och positiv period i Willies karriär.
1959 var Willie tillbaka på Chess, som nu låg på den sedermera berömda adressen 2120 S. Michigan Avenue och hade en professionell studio på övervåningen. Dixon tog med sig bland annat Otis Rush och Buddy Guy till Chess från Cobra. Perioden 1959-65 hör nog till Dixons bästa musikaliskt sett.
Åt Muddy Waters skrev han bland annat You shook me och You need love, som inte upptäcktes av en bredare publik förrän Led Zeppelin gjorde covers av You shook me på första LP:n 1969 och You need love, som man stulit och kallade för Whole lotta love, på II:an samma år. Mer om Lotta senare. Åt Little Walter skrev han bland annat Dead presidents. En märklig titel kanske, men den syftar på de bortgånga presidenterna som finns på de amerikanska mynten: "Give me some dead presidents / I don't need Lincoln on the little old cent / I want great big Lincoln to pay my rent".
At Sonny Boy Williamson skrev han den gungande Bring it on home, som också stals av Led Zeppelin till deras II:a, med arrangemang och allt! Bo Diddley fick You can't judge a book by looking at the cover, en röjig rockare med mycket maraccas och häftig Dixonbas. Att Diddley spelar fel på ett ställe är bara charmigt. Vissa påstår faktiskt att Dixon gärna valde en tagning med ett litet felspel för att låten skulle låta mänsklig! Texten är typiskt Dixon, självironisk och rolig: "I look like a farmer / but I’m a lover / So you can't judge a book / by looking at the cover".
Men, de riktiga höjdarna gjorde han åt Howlin' Wolf. Bland annat Spoonful, med det klassiskt gungiga riffet och felspelet av gitarristen (det kan väl inte vara Hubert Sumlin?), som helt enkelt bara skall vara där. I ain't superstitious med otroligt gitarrspel av Sumlin och ett nytt klassiskt riff som på Dixonvis är lite ryckigt och liksom stannar upp ibland. Little red rooster med snyggt slidespel av Wolf- "I'm a little red rooster / Too lazy to crow today / Keep everything in the farmyard / Upset in every way". Back door man om snubben som smiter in köksvägen när frun i huset är ensam hemma: "Well, the men don't know / But the little girls understand". Hidden charms, med ett härligt ryckigt riff och snygga saxofoner i stämmor. Hubert Sumlin glänser igen! 300 pounds of joy är en av de absoluta topphöjdarna med ett härligt saxriff. Kantspel på trummorna ihop med elbasen gör att det låter som Dixons ståbas, men han spelar inte här. Låten är mycket självironisk: "Now all you girls that think that your days are done / You don't have to worry, you can have your fun / Take me baby, for your little boy / You get 300 pounds of heavenly joy / This is it! Look what you get!" Built for comfort bygger på samma tema och fanns i en version på Dixons första LP, men Wolfs version är mycket bättre: "Some folks are built like this / Some folks are built like that / But the way I'm built / Don't call me fat / Because I'm built for comfort / I ain't built for speed / But I got everything / All good girls need!" Howlin' for my baby är förmodligen specialskriven för Wolf och är en riktig höjdare. Det låter dock som om Wolf försöker skrämma bort flickorna när han sjunger: "If you hear me howlin' / Callin' on my darlin' / Ooooooh ooooooh weeeeeeh". Låten har ett sugande och ryckigt Dixonriff. Shake for me har ett riff som sedan låg till grund för Wolfs egen Killing floor, som också stals av Led Zeppelin till II:an och fick titeln The lemon song. Wang dang doodle skrev Dixon åt Wolf redan i början av 50-talet, men Wolf vägrade först att spela in låten. Den spelades dock in 1960 efter stor övertalning.
Ovanstående låtar är bland det bästa Willie Dixon gjort. Texterna är ofta självironiska, arrangemangen är otroligt smakfulla och låtarna framförs, snyggt producerat, av duktiga musiker. Att Dixon och Wolf var en lyckad kombination var inte så självklart. Wolf var mycket svår att jobba med. Ofta ville han inte ha Dixons låtar, då han tyckte att de bästa låtarna gick till Muddy. Han kunde inte läsa, så Dixon fick skrika texten i Wolfs öra, och det tog lång tid för honom att lära sig låtarna. Dixon fick agera psykolog för att få Wolf i rätt stämning och det lyckades ju verkligen. Kanske var det spänningen i studion som skapade de megaklassiska låtarna.
Instrumenteringen ändrades en del under den här perioden. 1963 slog elbasen ut Willies ståbas. Willie sjönk dock aldrig så lågt att han började spela elbas. Hammondorgeln var också en nyhet och blåset var mer avancerat. 1965 var Dixon-soundet fulländat. Koko Taylors version av Wang dang doodle var närmast en soulversion och hade Dixon på bakgrundssång. Produktionen är en av Dixons bästa och skivan blev sorgligt nog den sista stora blueshiten för Chess/Checker.
Dixon lyckades verkligen vidareutveckla bluesen. Många av hans låtar och produktioner ligger i någon slags gränszon mellan blues, R&B och soul med lite stänk av jazz och gospel. Han insåg att en låt måste skilja sig från mängden för att slå. Hans stämsångperiod fram till och med Big Three Trio lärde honom harmonier och betydde säkert mycket för de fina arrangemangen i hans produktioner. Hans diplomatiska personlighet kombinerat med kroppsstorlek och boxningstalang gjorde säkert en hel del. Musikerna hade respekt för honom! Han fick avstyra bråk flera gånger, ibland mellan artisterna! När Fleetwood Mac var på besök i Chicago 1969 fick han gå emellan, då några i publiken försökte stjäla Peter Greens gitarr efter en mycket bejublad spelning! Han var också länken mellan artisterna och Chess och han bokade spelningar åt Chicagos bluesartister i både USA och Europa. Han var alltså minst sagt betydelsefull.
Under första hälften av 60-talet var Dixon ibland utlånad till skivbolaget Duke/Peacock, där han producerade och spelade bas på deras gospelskivor som gjordes i Chicago. Han jobbade också för Spivey under senare delen av 60-talet, där han även gjorde några soloinspelningar. En anna viktig sak i början på 60-talet var att engelska popgrupper började spela in Dixons låtar. Rolling Stones spelade in I just wanna make love to you och en suverän verson av Little red rooster. Yardbirds spelade in You can't judge a book by looking at the cover, Manfred Mann spelade in Hoochie coochie man och Pretty Things spelade in - ja just det - Pretty thing.
När det gäller Stones och Yardbirds var det Willies besök i England som gett frukt. Det här öppnade vägen för massor av 60-talsband att spela Dixon-låtar. Under senare delen av 60-talet spelades Dixon-låtar in av bland annat John Mayall's Bluesbreakers: My baby is sweeter, All your love och I can't quit you baby. Cream: Spoonful. The Doors: Back door man och Close to you. Led Zeppelin: You need love, I can't quit you baby, Bring it on home och You shook me. Animals: I got to find my baby. Link Wray: Hidden charms och Tail dragger ... Dixons mest inspelade låt torde vara My babe
Några ur denna våg av artister sökte sig till Chess för att få det rätta soundet. Rolling Stones var först i juni -64 med It's all over now. Man fortsatte sedan att spela in massor med hits där, bland annat Little red rooster, hela andra LP:n och Satisfaction. Dixon var dock inte direkt inblandad. Yardbirds kom 1965 och spelade in Shapes of things, också utan direkt hjälp av Dixon, men han bjöd hem grabbarna och guidade dem runt i stan. Vid ett tillfälle ordnades en jam session med Yardbirds och Chicagos blueselit med Willie Dixon. När Fleetwood Mac kom till Chess' Ter-Mar-studio i januari 1969 var Dixon inblandad i allra högsta grad. Han samlade ihop Otis Spann, Shakey Horton, J.T. Brown, Buddy Guy, Honey Boy Edwards och S.P. Leary. Sedan drog man igång bandspelaren och lät bandet gå. Några Fleetwood Mac-medlemmar spelade på varje låt och några från Chessgänget - Willie Dixon spelar bas på sju låtar. Resultatet: dubbel-LP:n Blues jam at Chess på Blue Horizon. Skivan innehåller en stor portion spelglädje. Tyvärr har man glömt att stämma instrumenten. Willies bas är fruktansvärt ostämd, men han spelar som en gud!
Annars var slutet av 60-talet en dyster tid för bluesen på Chess. Dixons stil ansågs ute. Tidigare hade Dixon fått sköta producerandet, Leonard och Phil hade funnits där som stöd. När man flyttade in i Ter-Mar-studion i slutet av 1966 fanns det inte så mycket att göra för Dixon. Många av Chess bluesartister hade avlidit och nu fanns i princip bara Wolf och Muddy kvar av det gamla gänget. Marshall Chess flörsökte desperat att producera några psykedeliskt influerade skivor med de båda, men resultatet blev inget vidare. Inte försäljningssiffrorna heller. En av de få hitlåtar man hade på Chess i slutet av 60-talet var den i och för sig suveräna Pictures of matchstick men med det engelska bandet Status Quo. Men det var ju inte blues och hade absolut ingenting med Dixon att göra.
Den 16 oktober dog Leonard i en hjärtattack. Året efter lämnade Dixon Chess (samma år sålt till GRT) och ytterligare ett år senare lämnade Phil och Marshall det sjunkande skeppet. Dixons sista produktioner på Chess blev Born to love me med Jimmy Reeves Jr. och vid ett inhopp 1971 LP:n Basic soul med Koko Taylor. Willie spelade också in sin andra solo-LP, men på skivbolaget Columbia (PC 9987). På skivan I am the blues drar han, med hjälp av Shakey Horton, Sunnyland Slim, Johnny Shines och Clifton James, nya versioner av sina gamla hits. Skivan blev en mindre framgång och innebar det första steget ut ur Chess och in i 70-talet.
Största förändringen för Willie på 70-talet var nog ekonomin. Han hade försökt att bryta sitt slavkontrakt med Arc Music på 60-talet och förlagt låtarna på sitt eget Ghana Music. Arc mer eller mindre tvångsköpte hela Ghana Music senare för en engångssumma. I början av 70-talet kom Willie och Muddy Waters i kontakt med en man vid namn Scott Cameron. Han var f d booking agent och hade intresserat sig för Dixons och Muddys situation när det gällde uteblivna royalties. Han visste inte mycket om sådant, men beslöt att lära sig och han blev deras manager. 1977 gjordes en uppgörelse med Arc Music, vilket innebar att Dixon fick överta sina låtar när de blev fria för nytt kontrakt efter 28 år. Det medförde att han successivt fick överta alla låtar till det egna musikförlaget Hoochie Coochie Music. Pengarna började äntligen strömma in.
Allt var dock inte fröjd. Willie satsade en del på att lansera artister på sitt egna skivbolag Yamboo Records. I början av 70-talet satsade han nästan alla sina pengar på en mycket talangfull femårig grabb som spelade orgel, Lucky Peterson. Willie gjorde skivinspelningar och fixade framträdanden i radio och TV. Allt rasade dock samman när Lucky skulle spela infär 4000 personer. När publiken var på plats ringde fadern och sa att han inte tänkte låta sonen komma enär det kunde äventyra hans skolgång. Dixon lyckades i alla fall få tillbaka en del av de satsade slantarna. På Yamboo gavs det sammantaget ut ett tiotal singlar och två LP. Samtidigt hade han ett annat skivbolag, Spoonful Records, där det kom ut några singlar.
Willie hann med några egna LP på 70-talet. Peace (Yambo 777-15) kom 1971 och innehöll mest nya låtar med komp av bland annat Horton, Lafayette Leake, Buster Benton och Phil Upchurch. Skivan spelades in i Blues Factory, en egen studio Willie byggde i början av 70-talet. 1973 kom Catalyst (Ovation OVD/1433), där han drar flera av sina gamla höjdare igen. Skivan blev Grammy Award nominerad, vilket också efterföljaren på Ovation blev 1976: What happened to my blues (OV-1705). 1973 medverkade Dixon på en Spivey-skiva, Maestro Willie Dixon And His Chicago Blues Band (LP 1016), som är en slags "festivalskiva" med bland annat Dixon, Buster Benton och Leake.
1977 tvingades Dixon amputera högra benet på grund av diabetes. Han repade sig snabbt och stod snart på scenen igen.
Under de första åren på 80-talet turnerade Willie några månader varje år fram till 1983, då han övergav det kalla Chicago för Los Angeles. 1984 kom en ny LP, Mighty earthquake and hurricane (Pausa PR 7157). Bland musikerna märks Lafayette Leake på piano och sonen Freddie Dixon på bas. 1985 kom en liveskiva på samma bolag. LIVE! Backstage access, som också blev Grammy Award-nominerad. Willie spelar en del bas på skivan, som blandar gamla och nya låtar. 1988 fick han äntligen en Grammy Award för den kritikerrosade LP:n Hidden charms (Bug/Capitol C1-90595). Skivan innehåller nytt material (Hidden charms finns inte med) och bland musikerna märks bland annat Lafayette Leake och T-Bone Burnette, som också producerat skivan.
Dixon hann också med en del filmmusik under 80-talet. Till filmen La Bamba producerade han en höjdarversion av Who do you love med Bo Diddley. I The color of money framförde Dixon sin Don't you tell me nothing. 1989 producerade och arrangerade han hela soundtracket till filmen Ginger Ale afternoon. Vart filmen tog vägen vete sjutton, men soundtracket finns på Varese Sarabande VSD 5234. Skivan är en blandning av stämningsfull blues -instrumental och vokal. De flesta låtar är nya, men några klassiker finns med i nya versioner. Höjdpunkten är en ny version av Good understanding från Dixons första LP, där Willie får sånghjälp av Charlotte Crossly.
1988 gjorde Scott Cameron en slutlig uppgörelse med Led Zeppelin om den märkliga stölden av You need love / Whole lotta love. Led Zeppelin kan inte vara särskilt omedvetna om stölden, då man i slutet av texten rabblar upp namnen på ytterligare två Dixon-låtar: Shake for me baby och I wanna be your back door man. Ganska provocerande. Förlikningen gjordes utan att man behövde gå till domstol och Willie är idag nöjd med uppgörelsen. Det innebär förmodligen att han fått en stor summa pengar. Led Zeppelins II:a har ju varit, och är fortfarande, en megasäljare. När det gällde Dixons Bring it on home och Wolfs Killing floor hade en uppgörelse redan gjorts mellan Arc och Zeppelin alldeles efter skivan kom ut, så där fanns det inget mer att hämta.
Dixons hårda slit på Chess betalade sig alltså till slut. Han har fått tillbaka de flesta låtarna från Arc och håvar nu säkert in en hel del pengar till sitt egna Hoochie Coochie Music. Han har till och med fått tillbaka låtar som han skrivit i andras namn, t ex I can't hold out (Elmore James). En del av de pengar han fått in har han placerat i Blues Heaven Foundation som han startade ihop med Memphis Slim (titta, nu var han tillbaka igen!) och Muddy Waters 1982. Blues Heaven Foundation skall främja bluesen och hjälpa andra bluesartister att återfå uteblivna royalties. Man delar också ut ett stipendium, "Muddy Waters Scholarship, till lovande unga bluesmusiker i Chicagotrakten och är sponsrade av Yamaha.
Dixon var den enda producenten på Chess fram till mitten av 60-talet. I och för sig producerade Leonard Chess en hel del, i alla fall i början och slutet av 50-talet, men han fungerade mer som ljudtekniker. Willie var den första riktiga producenten och arrangören på Chess. Bröderna Chess ställde ofta upp på de svartas sida. Men mycket tyder på att det bara var för att de svarta var deras levebröd. Det var de svarta som köpte deras skivor och det var de svarta artisterna som jobbade för nästan ingenting på Chess. Men detta utnyttjande var inte unikt för Chess vid den här tiden. Dixon är dock fortfarande bitter på hur han behandlades, särskilt när det gäller royalties. Men, det goda vann över det onda och Willie är nog en mycket välmående man idag.
För dig som vill höra det bästa av Willie Dixons produktion måste LP-boxen (2 CD eller 3 LP) Willie Dixon på MCA/Chess CH3-16500 rekommenderas. Den är fantastiskt bra och innehåller allt det bästa från 1952 till 1968 med bland annat Howlin' Wolf, Muddy Waters, Koko Taylor, Little Walter m fl. Tyvärr finns ingen Cobra-låt med och Otis Rushs version av I can't quit you baby har ersatts av Little Miltons version från 1968. Men det hindrar ändå inte att skivan är femstjärnig! Ni som tvivlar på Willies sångkapacitet måste lyssna på skivans avslutningsspår Insane asylum, där Willie sjunger duett med Koko Taylor och båda tar i så man tror att de sjunger för livet!
Källor. I am the blues,- Snowden/Dixon (Quartet Books, 1989); artiklar i Living blues nr 81 & 82; text till Willie Dixon LP-box; konvoluttext till I feel like steppin' out (LP); artikel i Goldmine 23 febr 1990.
Tack till alla som hjälpt till med material.
Artikeln är alltså skriven 1991. Ett pr senare vandrade Willie Dixon till The Blues Heaven. Han avled stilla i sin sömn i Burbank, Kalifornien den 29 januari 1992.
En artikel jag skrev för Jefferson som publicerades i nummer 93 1991
Av Micke Werkelin
Fotnot:
The signifying monkey nämns ett antal gånger. Den
var ju en av Dixons allra första låtar, som han enligt
artikeln gjorde när han gick i plugget. Det var ju också
Big Three Trios första skiva. Jag lånade en intressant
bok av red. Tommy Löfgren, Deep down in the jungle av Roger
D. Abrahams, som handlar om svart folkloristisk berättelsekonst.
I boken ägnas mycket utrymme åt "the Signifying
Monkey". Den finns utskriven i flera versioner och åtminstone
en liknar Willie Dixons mycket, fast med mer runda ord i texten.
Av boken får man uppfattningen att låten / texten
är traditionell och att man inte känner till upphovsmannen.
Första kända varianten på temat är två
skivor från 1930: Monkey and the baboon med Lonnie Johnson
och Spencer Williams på OKeh 8762 och samma låt med
Barbecue Bob på Columbia 14523-D. Big Maceo gav ut en variant
som han kallade för Can't you read på Bluebird, som
spelades in 24 Juni 1941.
En märklig sak med Abrahams bok är att Willie Dixon
inte finns omnämnd i boken överhuvudtaget. Faktum är
faktiskt att Willie Dixon mycket väl kan ha skrivit låten.
Willie hade ju sålt sångtexten till intresserade i
Vicksburg och kan ha sålt den när han var i Chicago
första gången 1929. Vad som mest talar för att
han skrivit låten är vad Dixon själv säger
i sin självbiografi I am the blues: "Jag gick i fjärde
klass ungefär och i klassen fanns en grabb som hette Eddie
Cooper, som var en riktig naturbegåvning på att teckna.
Han brukade gå fram till svarta tavlan när läraren
var ute och rita roliga bilder av djur. Bara för att jag
var fet, sa han: 'Hey Dixon, det här är du, en stor
elefant ritad på tavlan. - Hey, det där är T.W.
Gray, han är en apa.' Han gjorde alltid en story där
djuren slogs. Just den där dagen gick läraren ut och
när hon kom tillbaka sprang alla runt och skrek, ropade,
skrattade och hoppade. Eddie Cooper förklarade the Signifying
monkey och alla skrattade så att läraren gav oss smisk,
allihop, när hon kom in. - - Det här pågick en
lång tid, så en dag hemina ... vi hade ett utedass
på bakgården. Jag satt där och försökte
rita en av de där aporna och började skriva en liten
story. Jag började fnissa för mig själv och min
bror kom och hjälpte mig att göra den längre och
längre. Slutligen gjorde jag en dikt om the Signifying monkey."
I Living blues juli 1988 berättar Willie samma story
och säger också: "Det var en dikt till att börja
med och jag lät trycka upp en massa hos Johnson's Studio.
Vi tryckte upp en massa häften med den och gav bort. You
know, gav bort dem. När jag kom till Chicago började
jag sälja samma häften. Jag sålde många.
Så många jag kunde göra. Och sedan blev den en
populär toast, the Signifying monkey. Och efter den kom den
att bli en sådan populär toast när vi började
med . . * the Big Three Trio spelade in den 1946. Det var då
jag lade orden till lite m musik vi gjorde för Lester Melrose
och gav ut på Bullet. Den var också på Columbia,
där även Cab Calloway spelade in den. Och Count Basie
spelade in den också."
En "toast", som Willie nämner, är en dikt
som är berättande och ofta innehåller slang som
de färgade pratar. En toast är ofta lång och kan
hålla på upp till tio minuter. Avslutningsvis lite
ur en av versionerna av the Signifying monkey i Abrahams bok:
"He confronted the elephant up under the tree/And said, 'Motherfucker,
ifs you or me'/He drove at the elephant and made his pass/The
elephant knocked him flat on his ass/He kicked and stomped him
all in his face/He busted two ribs and pulled his tail out of
place/They cursed and fought damn near all day/l still don't see
how the lion got away/He dragged himself back, more dead then
alive/When the monkey started his signifying."