Ducati 350 Scrambler versus Lidingötåget

Det här är en artikel jag skrev till tidningen MCM nr 3 1993 samt Svenska Ducatiklubbens tidning Cucciolo. Hela storyn är en parodi på en omtalad artikel i tidningen Bike där en viss Mr X tävlade med motorcykel mot X2000 mellan Göteborg och Stockholm.

Utmaningen

Finns det något mer potenspumpat än ett frustande ursinnigt lokomotiv? Att sadla en 350 cc italiensk off road killer från -71 och utmana den legendariska och elektrifierade Lidingöbanan gör Man av vilken sillmjölke som helst. Med extra testosteroninjektion pumpande i ådrorna drog han på sig den polkagris-randiga cromwellpottan och fällde ner solbrickorna. Han var redo för den stora utmaningen.

Text: MICKE WERKELIN (Cucciolo) Foto: MICKE STORRANK (LMCK Flödaren)

Illustration: Joakim Lindengren

Nittonhundrafjorton invigdes Södra Banan på Lidingö. Det fanns under en tid även en bana på norra sidan av ön, men den lades ner lagom till högertrafikomläggningen. Bansträckningen gick fram tills då ända in till Humlegården i hjärtat av Stockholm, men T-banans förlängning till Ropsten gjorde att man lät Lidingötägen få sin slutstation där, vid den legendariska Lidingöbron. A24/B24 är Lidingöbanans stolthet och allra nyaste vagn. A24 är motorvagnen och B24 är släpvagnen. De byggdes av AB Svenska Järnvägsverkstädema (ASJ) i Falun under sena 40-talet och tidiga 50talet. De fyra motorerna i varje motorvagn kommer från ASEA och utvecklar tillsammans 272kW. Toppfarten på denna högteknologiska tingest är fulla 70 km/tim, en fart de gamla spårvagnarna i Stockholm aldrig nådde upp till. Varje vagn mäter totalt 15150 mm och kan kopplas ihop till max 3 vagnar, som man använder i rusningstrafik. Varje vagn kan ta ungefär 90 passagerare. Lidingöbanan är också känd för sina olyckor. Frontalkollisioner mellan tåg på de enkelspåriga avsnitten var länge ganska vanliga. Så sent som 1992 frontade två tåg någonstans mellan Kottla och Högberga. Utan allvarliga personskador som väl var. Tidigare samma år inträffade också en våldsam kollision mellan ett tåg och en långtradare på en övergång. Vem skulle då komma på tanken att utmana denna tåg-klassiker med en MC-klassiker, en Ducati 350 Scrambler? Jo, en av MCM:s läsare naturligtvis. Den hemlighetsfulla utmanaren, vars identitet är okänd utanför en mycket inskränkt krets, iklädd skinnpaj och hjälm med Ducatis legendariska röd-vita färger (en sån som Varg-Olle hade då han körde fabriksducce), sa att han tänkte utmana Lidingötåget. Ni kan övervaka försöket sa han samtidigt som han stoppade in en stor prilla snus och kickade igång besten. Scramblern mullrade igång på första kicken och vi hängde på till starten i Gåshaga, Lidingös sydöstra spets där Shell har sin stora oljedepå.

Ducati 350 Scrambler. Namnet inger respekt. Det var på en sådan hoj filmstjärnan Alberto Labbini lyckades förföra den då nästan okända sågerskan Sandra Rimi. Att det senare spolierade hennes utstakade sångkarriär är en annan historia... Ducati Scrambler är alltså macho-hojen med stort M. Motorn ger ungefär 15 kW och toppfarten har uppmätts till hela 106 km/tim med passagerare. Den knallgula lacken mot den svarta randningen och de kromade tanksidoma ger ett brutalt intryck. Men att utmana Lidingötåget ... ? Klockan 10.50 står jag på perrongen i Gåshaga. Inte en människa syns så långt ögat kan nå förutom vår utmanare på sin guling vars motor är avstängd. Lyssnar man noga kan man höra ljudet från fritidsbåtar i Värtan då det är en av höstens sista helger innan det är dags att dra upp båten. På Lidingöbron 9 km därifrån, står Laverman intet ont anande och metar.

Klockan är 10.55. Tåget kommer in på perrongen. Föraren och konduktören ser förvånade ut över att få en passagerare här på ändhållplatsen. Det är inte speciellt vanligt. I alla fall inte på en söndag. Efter en kort paus i personalutrymmet i den gamla stationsbyggnaden, kommer föraren och konduktören ut till tåget. Scrambler-föraren sätter på sig solbrickoma och kickar igång Scramblern. Jag får kliva ombord och betala hutlösa 18 spänn! Klockan 10.58 lämnar tåget stationen. Punktligt. Jag ser hur framhjulet lyfter på Scramblern. Utmaningen är igång.

Under sträckan fram till nästa station, Talludden, går järnvägen parallellt med Världshusvägen. Vägen har fått sitt namn efter Värdshuset, populärt kallat Gåsen, som brann under mystiska omständigheter för 15 år sedan efter en livad fest. Tåget och Scramblern åker sida vid sida. Scramblern drar ifrån något alldeles innan den är tvungen att bromsa in för att svänga ut på Södra Kungsvägen. Det finns inga passagerare som ska på vid Talludden, och jag är fortfarande ensam passagerare, så tåget rusar förbi Talludden med oförminskad fart mot Käppala. När tåget stannar i Käppala ser jag hur Scramblem kör förbi i minst 80 knyck. Vad jag inte vet är att han har problem. Motorn vill inte varva ur.

Jag tar fram räknestickan ur min medhavda plastpåse och räknar ut att tåget enligt tidtabellen ska hålla en snittfart på 25,71 km/tim. På en söndag är det ju ganska få som åker, så kanske snittfarten kan öka något. Men kommer vi att hinna ikapp Scramblern? Tåget accelererar ryckigt iväg från Käppala mot Brevik. Här delar sig järnvägen och Södra Kungsvägen något och jag tappar ögonkontakt med Scramblern. Den är nog långt före nu. I Brevik skall det på en mamma med barnvagn. Dyrbara sekunder tickar iväg. Jag rusar fram och rycker in barnvagnen. Mamman tackar mig inte ens! Innan Högberga har jag ögonkontakt med Södra Kungsvägen igen och jag får se en syn som jag aldrig kommer att glömma. Vid vägkanten står Scramblerföraren och ställer tändningen. Verktygsuppsättningen han har med sig är lika brutal som våldsam. Motorn hade bluddrat mer och mer. Jag börjar inse att tåget har en chans att ta hem det här.

Sträckan mellan Högberga och Kottla är en högfartssträcka för tåget. Samtidigt har Södra Kungsvägen fartbegränsat till 50 km/tim hela vägen fram till AGA. Ungefär samtidigt som tåget uppnår toppfarten på 70 km/tim startar Scramblern, fortfarande bluddrande. Vi stannar kort vid stationerna Kottla och Parkvägen.

När vi kommer till Centralvägen ser jag att Scramblern hunnit ikapp och tränger sig förbi några bilar för att ställa sig först vid de nedfällda bommarna. Scramblerföraren har just upptäckt att bluddret beror på att bensinen är så gott som slut. Plånboken har han glömt hemma, men Hydro-kortet har han med sig. Han kan alltså inte tanka på Shell-macken alldeles i närheten, utan måste passera AGA och tanka på Hydro i Larsberg.

Ska han komma ihåg koden till kontokortet? Ska han haja pumparna med de nya miljömuffama? Ska de ha nät nytt fånigt extraerbjudande vilket brukar medföra lång kö? Frågorna hopar sig. Som väl är infriar sig ingen av farhågorna. När han fyllt tanken ligger han långt efter. Skulle han hinna ta igen det han förlorat?

När han styr ner från Larsberg mot Södra Kungsvägen, står tåget vid Baggeby. I Bodal hade dyrbara sekunder gått förlorade när mamman med barnvagnen skulle lämna tåget. Jag fick rusa fram och hjälpa till igen. Lite brutalt kanske, men barnvagnen kom av fort. I Baggeby var vi till råga på allt tvungna att vänta på tåget från Ropsten. Det är nämligen enkelspår sista biten. Den här sista sträckan mellan Baggeby och Ropsten har renoverats ordentligt. Rälsen är rakare än på andra ställen och det går utför. Det innebär att man kan övervarva tåget till ca 80 km/tim! Man har också tagit bort Herseruds och Brogrenens stationer för att öka marschfarten ytterligare. Enda stoppet innan Ropsten är Torsvik. I Baggeby står Scramblerföraren inför ett vägval. Ska han fortsätta Södra Kungsvägen ut på nya bron och riskera ytterligare två rödljus, eller ska han svänga in mot Herserud vid Texaco i Baggeby? Han väljer det senare. Det är en fin söndag och många är ute och promenerar. Till mångas fasa väljer Scrambler-föraren gång och cykelbanan mellan Herserud och bron. Den följer järnvägen hela vägen fram förbi Torsviks station till gamla bron. Samtidigt som Scramblern styr in på cykelbanan, lämnar tåget Baggeby Station.

När tåget så småningom kört över bron och rullar in på Ropstens ändhållplats kl. 11.19 står Scramblerföraren redan där och hånler. Scramblern hade besegrat Lidingötåget. Han hade dessutom kört över gamla bron. På cykelbanan! A-laget stod som vanligt och metade på bron. De såg förvånade ut när Scramblem kom på full gas över gamla bron. Laverman, A-lagets ledare, hade tio år tidigare tappat balansen när han metade och fallit över kanten. På något märkligt vis hade han fått grepp om räcket och upptäcktes av en tågförare som slog larm: Laverman hänger under gamla Lidingöbron! Han räddades mirakulöst av brandkåren. Den här gången höll A-lagarna krampaktigt tag om räcket när Scarmblern dundrade förbi på full gas. Det alla trodde var omöjligt förr i tiden var nu en realitet. Lidingöbanans stolthet var slagen.

Uppdraget var slutfört. Scramblern hade klarat sträckan med den häpnadsväckande snittfarten 31,357 km/tim inkl. tändningsjustering och tankstopp! Scramblerföraren tog på sig den rödvita hjälmen och styrde mot okänt mål. Hade han nya utmaningar eller skulle han hem och varva ner med en stor stark? En hjälte försvann i fjärran. Jag hugade mig av respekt. Vi vill dock varna andra att ge sig ut på liknande utmaningar. Den här föraren saknade körkort, så det spelade ju ingen ingen roll för honom. Men pensionärena på gångbanan, som handlöst fick kasta sig åt sidan för den hårt körande Scramblern, kommer säkert att slunga hörapparater och använda sina käppar som tillhyggen om körningen upprepas.

MCM NR 3 1993