Det är nog många med mig som drömt om att bli rockstjärna, eller att i alla fall få spela in en skiva. På den tiden lyssnade man på musik, antingen på en mysigt knastrande vinylskiva eller ett härligt brusigt kassettband. Vem kommer inte ihåg bandsallad? Soft Force bildades hösten 1980 och stommen i bandet, som skulle bestå under alla år, var jag (Micke Werkelin) på orgel och sång, Kenth Skoglund (Karlsson på den tiden – ibland kallad Skummis) på gitarr och sång, Anders ”Duling” Dahlberg på gitarr, bas, ett Tama trumset och ett fan. Det var min väg till att bli rockstjärna. Nu blev det inte riktigt som jag tänkt, men det var vägen till en hobby som har gett mig massor av glädje, minnen och många vänner. Vi tre hade muckat samma höst som radiosignalister i flottan, en 14 månaders lång utbildning i fullständigt onödig och värdelös kunskap: telegrafi med hjälp av morse (ni vet SOS, tre korta, tre långa, tre korta). Det visade sig att morsetelegrafi och musikalitet hängde ihop på något sätt och vi hade börjat spela ihop, med ett femtontal andra, i Karlskrona under julen 1979 då vi fick det hedervärda uppdraget att vakta hela kasernområdet intill Amiralitetskyrkan och trägubben Rosenbom. Där fick jag för övrigt chansen att testa trummor för första gången vilket gav mersmak. Någon släpade med en bandspelare och förevigade spektaklet till vilket jag hade tagit med min lilla plågade Hohner elorgel. Vi tre bestämde oss i alla fall för att fortsätta spela tillsammans och vi hittade en replokal på Lidingö i Villa Karlshäll. Där tillbringade vi nästan alla lördagseftermiddagar fram till någon gång 1988 (tror jag). Vi behövde ju en trummis och det visade sig att Anders hade en kompis som spelade trummor. Han hette Micke Sundvall och var en bra trummis om jag minns rätt. Han hade ett Tama trumset som på något märkligt sätt blev kvar när han lämnade bandet efter knappt ett år. Då hade vi hunnit med en spelning på något sommarkollo. Lördagarna ägnades mest år att jamma och spela låtar utan någon speciell struktur. Kul var det i alla fall! När vi skulle spela in vår första demo hade Håkan Henriksson satt sig bakom Tamatrumsetet. Han släpade dessutom med sig en Meazzi elorgel som någon glömt nånstans som därmed blev min. Nu var vi redo att spela in en demo. Med ett stort självförtroende spelade vi in fem låtar på en Teac 4-kanals rullbandspelare. Jag bidrog med två låtar, Kenth med två och sen blev det en cover på Hey Joe (som vi utelämnar här). Om man lyssnar på 4-kanalsdemon så kan man i alla fall säga att det var början på nåt. Musikaliskt skulle vi bli bättre, men i takt med att vi blev bättre avtog också entusiasmen.

Reality (Werkelin): En låt som helt klart är inspirerad av Another Brick In The Wall trots att jag inte gillade den. En nonsenstext och en mycket osäker sånginsats (jag hade faktiskt knappt sjungit alls sen jag kom i målbrottet förrän här!). En kul detalj är att jag omedvetet använde i princip samma orgelsolo på en låt med Twin Ryders tio år senare!
Waiting For Somebody (Musik: Werkelin, text: Skoglund). Ganska trista verser men i alla fall en refräng som lyfter. Det indieninspirerade gitarrsolot av Anders är en höjdare.
Sitting In The Sun (Skoglund). Den här låten skulle kunna bli riktigt bra om man skalade bort några onödiga och poänglösa solon. Påminner den inte lite om Riders On The Storm?
Sun Power (Skoglund): Det här låter inte heller så tokigt, men den är för lång!
Inspelat i januari 1982. Kenth Skoglund: gitarr och sång, Micke Werkelin: orgel & sång, Anders Dahlberg: bas, sologitarr, Håkan Henriksson: trummor

Nästa gång vi spelade in var det på en Portastudio, en kassettbandspelare med fyra kanaler där bandet gick i dubbla farten jämfört med en vanlig kassett för att få bättre (obs inte bra) ljudkvalitet. Själv hade jag fått några engelska texter av Kenth som jag gjorde musik till. Jag hade också köpt en ny orgel, en Korg BX-3, som var en av de första elorglarna med ett ljud i närheten av Hammond B/C3. Av någon anledning låter en del från den här inspelningen mer orepeterat än den förra!

A Place To Hide (Musik: Werkelin, text: Skoglund) var en låt som inte blev som jag tänkt mig när vi spelade den. Vi var nog inte riktigt mogna för en röjig låt med lite lurig takt.
Escape (Musik: Werkelin, text: Skoglund). Oj! Här var det många felspelningar! Låten har jag skrivit och Kenth sjunger sin text. Vi borde nog repat den här mycket mer innan vi spelade in den.
Astral Tide (Dahlberg). Anders överraskade oss med att komma med sitt första bidrag till bandet. Och vilken låt! Den klart bästa från den här sessionen.
Dark Force (Dahlberg). En lite lugnare men ändå mycket kraftfull låt som ökar i tempo mot slutet. Kul!
Beware (Skoglund) Kenth hade skrivit Beware i bästa Pink Floydstil, och, ja, det klarade vi ganska bra. Låten är dock lite lång vilket beror på att mitt orgelsolo aldrig vill ta slut.
Inspelat i mars-maj 1982. Kenth Skoglund: gitarr och sång, Micke Werkelin: orgel & sång, Anders Dahlberg: bas, Håkan Henriksson: trummor

Vi tyckte att vi blivit så mycket bättre att vi spelade in våra gamla låtar igen, blandat med de nya och lite covers. Då tyckte jag att det vi hade skapat något fantastiskt och skickade runt kopior av bandet till både höger och vänster för skivkontrakt och eventuell världsturné. Vi hade till och med planer att köpa en turnébuss, en Ford Thames! Det blev dock inte som jag hoppats. Den mest snälla responsen vi fick (om vi fick någon alls) var att vi säkert var sjysta killar men att vi borde satsa på något annat än musik. Trots detta lyckades vi i alla få några spelningar! Vi hade ett par spelningar på ungdomsgården Kulan på Lidingö, någon spelning i Kista och en spelning, tillsammans med en massa andra band, i Vasastan i Stockholm! Det finns en inspelning bevarad från en av spelningarna på Kulan. I början hör man en entusiastisk publik applådera. Efter sista låten hör man endast en person applådera: Vårat fan, Malena Ekenberg (eller Wernström som hon hette då)! Vi kanske inte var så bra trots allt? Låtvalen spretade åt alla håll och inget verkade särskilt inrepeterat när man lyssnar på det så här långt efteråt. Vi hade alla ganska olika musiksmak. Jag bidrog med låtar från t.ex. Flamin' Groovies och Troggs, Kenth med låtar från Pink Floyd och Anders med låtar från Jimi Hendrix. Det blev minst sagt spretigt och sammanfattningsvis lät det otajt och orepeterat.

Det var en speciell humor i Soft Force. Den var inte direkt, utan man insåg först efteråt om man blivit utsatt för ett skämt. Jag minns en gång när det kom en tjej, som någon kände, när vi repade. Hon hette Mia och testade att sjunga lite på några låtar. Vilken röst! Det var bland det bästa jag hört överhuvudtaget! När man tyckte att hon gav järnet så tog hon i ännu mer så man fick ståpäls över hela kroppen! Jag tyckte på en gång att vi borde ha med henne i bandet, eller tvärt om, vi skulle kunna bli hennes kompgrupp. Bandet, med Mia och troligen Malena, gick på kvällen ut på restaurang. Troligen var det på Kristina i Gamla Stan för at se Mikael Ramel (vi var där ganska ofta). Jag hamnade bredvid Mia vid matbordet och vi började snacka. Hon började prata om synthmusik och frågade mig vad jag tyckte om olika artister inom synthpop. Var det nåt jag verkligen inte gillade när det gällde popmusik så var det synthpop! Gillade hon verkligen synthpop? Det var så långt från hennes sånginsats man kunde komma. Svaret kom när bandet träffades nästa gång. Hon, Mia, hade frågat de andra i bandet vad jag gillade för musik. De hade svarat att jag var ett stort fan av synthpop! Därför hade konversationen mellan oss blivit mycket märklig till de andras förtjusning. Mia gick aldrig med i bandet och vi blev inte hennes kompband. Så kan det gå! Det finns i alla fall en inspelning med henne bevarad där hon sjunger Need Your Love So Bad (som hon aldrig hört innan), och det är fantastikt bra även om hon inte ger järnet på just den låten.

Hösten 1982 förstärktes vi av Mats Nätterqvist på kompgitarr och en del sång. Om jag minns rätt var Mats pojkvän till en av Kenths arbetskamrater. Hans inträde i bandet gjorde att vi blev tajtare och det blev mer struktur på arrangemangen. Förmodligen skärpte vi oss när det kom med en i bandet vi inte kände. Med den här sättningen hade vi bara en livespelning om jag minns rätt, närmare bestämt på en fest. Vi var väl inget festband direkt och det blev inga fler livespelningar vad jag kommer ihåg, även om den här spelningen var mycket bättre än vad vi presterat några år tidigare.

Searching (Skoglund) : Strukturerat, bra låt och bättre arrangemang. En klar förbättring mot tidigare inspelningar.
Leaving (Skoglund): Kenths mästerverk tycker jag. Fin melodi och det bästa vi spelat in så här långt!
Waves Like An Ocean (Musik: Werkelin, text: Skoglund): Ännu en låt jag gjort till Kenths text. Inte en av mina favoriter, men det låter hyfsat tajt.
Looking Back (Musik: Werkelin, text: Skoglund): Då är jag mer nöjd med den här som det händer lite kul saker i. Grymt basspel och låten verkar både strukturerad och inrepeterad!
Inspelat hösten 1982. Kenth Skoglund: gitarr och sång, Micke Werkelin: orgel & sång, Mats Nätterqvist: kompgitarr och en del sång, Anders Dahlberg: bas, Håkan Henriksson: trummor

1983 spelade vi inte in så mycket. Det som finns bevarat är en stomme till en låt som Håkan skrev. Den hann dock inte bli klar innan han lämnade bandet. Vi gjorde också en långsammare version av A Place To Hide som passade oss lite bättre. Stolen bakom Tamatrumsetet blev alltså åter ledig då Håkan drog iväg för att studera i Lund. Lösningen var enkel. Vår kompgitarrist Mats var egentligen trummis, en mycket bra sådan skulle det visa sig. Mer ommöbleringar skedde när Anders övergav basen för gitarr. Syrran, Ulrika Pontén-Bibb (Werkelin på den tiden), hoppade in på bas och vi blev ännu tajtare. Tyvärr var det inte kvar så mycket av entusiasmen vilket bl.a. bevisas av att jag inte har några bilder på bandet sen Mats kom med. Det blev i alla fall lite fler inspelningar och en övergång till att sjunga på Svenska.

Kugghjulet (Werkelin) är den första låten jag skrev själv på Svenska. När jag gick i sjuan hamnade jag i en ganska stökig klass och i en skola där man lät oss gå i en barack utanför själva skolan. Jag ska väl erkänna att jag inte var klassens mönsterelev själv heller vilket stärkte min (och många andras) önskan om att få byta skola. Det enklaste sättet var att byta till något tillvalsämne som inte fanns i skolan vi gick (t.ex. Ekonomi). Men det ville inte jag vilket gjorde att jag blev skickad till skolpsykologen vars uppgift var att hitta något fel på mig som skulle förenkla ett beslut att tillåta skolbyte. Det här var innan de fria skolvalens tid kanske ska tilläggas. Versen med kugghjulen och ungefär hälften av texten är helt hämtat från mötet med denna skolpsykolog! Jag borde jobbat mer med texten, men den gav mersmak åt mig att skriva på Svenska om sånt jag varit med om eller tagit intryck av.
Hjälp Mig (Werkelin – Soft Force) Både den och Kenths Tiden flyr iväg hade texter som hela bandet skrev tillsammans. Om resultatet är lika kul som vi hade när vi gjorde dom vet jag inte, men jag tycker det svänger bättre än någonsin tidigare!
Tiden Flyr Iväg (Skoglund – Soft Force). En kul låt och vi hade sanslöst kul när vi gjorde texten! Vi borde fortsatt att jobba så här.
Inspelat 1984. Kenth Skoglund: gitarr och sång, Anders Dahlberg: gitarr, Micke Werkelin: orgel & sång, Mats Nätterqvist: trummor & sång, Ulrika Pontén-Bibb: bas & kör, Daniel Werkelin: kör på Hjälp Mig och Tiden Flyr Iväg

De fyra sista låtarna från 1986 var de bästa vi gjorde tycker jag. Nu hade vi laddat upp med dubbla portastudios och det fanns plats för fler ljudpålägg vilket märks.

Dulings Dilemma (Dahlberg) är en höjdare med fullt ös och man kan se framför sig hur alla instrument på inspelningsutrustningen slår i botten. Anders gjorde låten, men vi andra tyckte den behövde ett stick som bröt av lite. Det löste vi med att alla fick skriva ned ett ackord på varsin lapp. Lapparna blandades och togs sen fram i den ordning som blev ackorden i sticket. Som tur var lät det bra! Det här är min favoritlåt med Soft Force!
Visa till Dig (Ekenberg) Vårat enda fan, Malena, var med när vi repade på lördagarna och till slut blev hon med i bandet och bidrog med en bra låt där vi kämpade länge med refrängen innan vi löste det genom att spela i 7/8-takt. Kenth hade skaffat en Fender Stratocaster som svajar snyggt efter varje refräng. Anders river av solot på sin Telecaster.
Det TV Sänder (Werkelin) Mitt sista bidrag till Soft Force blev en låt om den kalla vintern 1986. Malena bidrog med cello, ett instrument jag senare skulle skaffa för mina egna inspelningar. Det var den klart bästa låt jag skrivit så här långt med tycker jag. Ett lite udda grepp var att jag gjorde melodin helt olika i de tre verserna.
Bengans Blues (Ekenberg) skrevs av Malena och Mats sjöng på den här rökaren som svänger ordentligt! Instrumentalpartiet på slutet var inte så tokigt det heller!
Inspelat 1986. Malena Ekenberg: sång & cello, Kenth Skoglund: gitarr och sång, Anders Dahlberg: gitarr, Micke Werkelin: orgel & sång, Mats Nätterqvist: trummor & sång, Ulrika Pontén-Bibb: bas & kör, Daniel Werkelin: kör på Det TV Sänder

Det här var den sista kraftansträngningen med Soft Force. Troligen fortsatte vi träffas sporadiskt fram till 1988 då motivationen för att fortsätta helt upphörde. Vi delade upp utrustningen vi hade och spred såsmåningom ut oss över landet.

Mitt nästa band hette Commando Bonneville & Desmo