Det här är en artikel jag skrev till tidningen Jefferson 1994. Det har hänt en del sedan dess vilket jag lagt till på slutet bl.a. om hans tid i Sverige. Senast uppdaterad 2020-07-25.

En artikel jag skrev för tidningen Jefferson och som publicerades i nummer 4 1993

Man Of The World

Berättelsen om Peter Green, en av de största bluesgitarristerna någonsin, är en berättelse om en vit bluesartist för omväxlings skull. Peter Greens karriär är mycket mytomspunnen och liknar i mångt och mycket myterna kring de kända svarta bluesartisterna. Om hur de helt plötsligt blir övernaturligt bra på att spela gitarr, samt om märkliga möten med djävulen. Berättelsen om Peter Green är också berättelsen om en känslig människa i den grymma och hänsynslösa rockbranschen.

John Mayall's Bluesbreakers var plantskola för en massa duktiga musiker i England under 60-talet. Deras betydelse för bluesmusikens popularitet i Europa kan inte överskattas. John McVie, Eric Clapton, Mick Taylor, Peter Green, Jack Bruce, Keef Hartley, Jon Hiseman, Mick Fleetwood, Aynsley Dunbar, Duster Bennett och Hughie Flint är några namn som passerat i gruppen och som förr eller senare blev kända på annat håll. 1965 var bandet otroligt populärt. "Eric is God" kunde man läsa på grafittin runt om i London. Eric Clapton hade samma år lämnat Yardbirds, dagen efter man spelat in sin första hit, Graham Gouldmans (senare mer känd som bassist i 10cc) For Your Love, och joinat Mayall och hans polare för den rena Bluesmusiken.

Så kom chocken. Erik Clapton hade gett sig iväg till Grekland! Det var mitt i sommaren 1965 och Mayall stod utan gitarrist. Mayall satte in en annons i musiktidningen Melody Maker och fick massor av svar. Bluesbreakers spelade nästan varje kväll, som vanligt, och man provade nya gitarrister nästan varje kväll. Ingen kunde fylla Claptons plats. Det fanns en yngling i publiken som kom fram varje kväll och sa, "prova mig i stället, jag är mycket bättre än gitarristen ni har i kväll". Mayall kände igen ynglingen. Han dök upp på alla spelningar som Bluesbreakers hade i London och var en hängiven beundrare av Eric Clapton.

Mayall gav till slut med sig under en spelning på Club Zodiac i Putney, och den unga Peter Green, som snart skulle fylla 19 år, fick göra sin debut med John Mayall's Bluesbreakers. Tre dagar senare var Clapton tillbaka från Grekland och Peter Green fick lämna bandet.

Before The Beginning

Peter Allan Greenbaum föddes i de fattiga judekvarteret, Bethnal Green, i East End utanför London den 29 oktober 1946. Han var Anne och Joseph Greenbaums yngsta barn. Syskonen hette Linda, Mike och Terry. Omkring 1950 förkortade familjen sitt efternamn till Green. Fadern var skräddare och senare brevbärare. Man levde under mycket knappa förhållanden. 1956 fick modern reumatisk feber, och man flyttade till bättre förhållanden i Putney, sydväst om London. Där fick Peter sin första gitarr, en spansk nylonsträngad, av sin äldste bror, Terry.

Det var inte förrän Peter var 15 år som han lärde sig spela gitarr på riktigt. Han brukade spela låtar typ Shadows-klassikern Apache, med brodern Mike på kompgitarr. Peter var tidigt inställd på att bli musiker, men först var han slaktarlärling i två år. Hans tidigaste influenser var bl.a. Shadows, Muddy Waters och gamla judiska folksånger. På kvällarna spelade han med några lokala band som Rob Denim and The Dominoes och Tridents. Peter hade köpt en Harmony Meteor elgitarr som han konverterat till basgitarr.

Peters slaktarkarriär tog snabbt slut då förmannen skulle visa Peter några avancerade knep i konsten att stycka. Förmannen högg sig i tummen och Peter frågade om det gjorde ont! Relationerna på jobbet blev aldrig bra efter detta och Peter slutade. Efter detta tog han olika ströjobb.

Peter brukade ofta besöka klubben Crawdaddy i Richmond, där bl.a. Yardbirds och Grebbells brukade spela. Bandens gitarrister, Eric Clapton respektive Roger Pearce, gjorde starkt intryck på Peter (även om han senare sa att han inte var imponerad över Claptons gitarrspel i Yardbirds). Grebbells splittrades i början av 1965. Det öppnade möjligheten för Peter att få spela med Roger Pearce. Peter höll på att starta ett eget band: The Muskrats. Bandets sättning blev Will Tindall: sång, Quas: piano, Dave Bidwell (senare med i Chicken Shack, Savoy Brown och Mungo Jerry): trummor, Roger Pearce: gitarr och Peter Green på bas och munspel. Man spelade R&B-standards typ Jimmy Reeds I Ain't Got You, där Peter spelade riffet på basen då Pearce inte grejade det! Peter visade bakom scenen vilken enorm gitarrist han var. Anledningen till att han spelade bas var förmodligen att han inte ville stå i rampljuset. Det här var Peters stora problem under sin karriär. Å ena sidan ville han spela gitarr och utveckla sin musik. Å andra sidan ville han inte stå i förgrunden och ha all uppmärksamhet och prestationskrav på sig själv. Under sommaren 1965 lämnade Peter Muskrats då han tröttnat på bandets musikaliska begränsningar. Han började att jamma med andra band i stan. Det sägs att Peter bl.a. brukade spela blues tillsammans med en kompis, Rodney Stewart. I augusti kom första chansen att spela med John Mayall. Men Clapton var som sagt tillbaka efter tre dagar.

I februari 1966, 19 år gammal, fick Peter Green jobbet som gitarrist i Peter B's Looners. Peter B var klaviaturspelaren Peter Bardens, under 70-talet ledare för Camel. Basen hanterades av Dave Ambrose och på trummor fanns en lång pojkspoling som hette Mick Fleetwood. Bandet spelade instrumentalare i stil med Booker T &the MG's. Man spelade in en singel, If You Wanna Be Happy / Jodrell Blues, som blev Peter Greens debut på vinyl. Snart tröttnade man på det instrumentala och förstärkte bandet med Rod Stewart och Beryl Marsden på sång. Samtidigt bytte man namn till Shotgun Express. Bandet blev mycket uppskattat för sina liveframträdanden. Under den här tiden fick Peter tillfälle att besöka en studio där Bluesbreakers höll på att spela in en låt. Låten, Robert Johnsons gamla Ramblin' On My Mind, var den första låt Eric Clapton sjöng på. Peters kommentar efter besöket i studion var: "Oh shit. He can sing too!" Peter var verkligen imponerad av Eric Clapton.

The Supernatural

I juli 1966 lämnade Eric Clapton Bluesbreakers för gott för att starta supergruppen Cream med Jack Bruce från Graham Bond Organization, Bluesbreakers och Manfred Mann samt trummisen Ginger Baker från Graham Bond Organization. Mayall lyckades övertala Peter Green att gå med i Bluesbreakers igen. Peter var inte svår att övertala, då han haft en olycklig kärkeksaffär med Beryl, sångerskan i Shotgun Express. Den 17 juli var Peter tillbaka i Englands hetaste bluesband. Att ta över efter Eric Clapton var inte lätt. Publiken var besviken när inte Eric kom in på scenen. Men man blev förstummade så snart den nya gitarristen tagit några toner. Peter Green hade utvecklats enormt under tiden med Peter Bardens. De som var med under den här tiden säger att de aldrig varit med om nåt liknande. Peter Green hade hittat en alldeles egen unik stil som byggde mycket mer på känsla än Eric Claptons tekniska stil. Stilen var starkt rotad i bluesmusiken med bl.a. B.B. King och Freddie King som förebilder. Peter Green förklarade senare att han också var influerad av Hank Marvin från Shadows. Men framförallt lät han som ingen annan. Han hade skapat en stil och ett sound och spelade med en enorm känsla.

John Mayall's Bluesbreakers med Peter Green gjorde några singlar samt en LP: Hard Road. På LP:n gjorde Peter Green sin debut som kompositör. The Supernatural är en enorm instrumental, med gitarrtoner som får hela kroppen att vibrera. Låten är helt i klass med Albatross som skulle bli det stora genombrottet för Fleetwood Mac ett par år senare. På skivan gjorde också sångaren Peter Green debut. Peter Green hade ju tidigare imponerats över att Eric Clapton även kunde sjunga. På skivan visar han att hans egen sångröst vida överglänser både John Mayalls och Eric Claptons. Det visar han bland annat i den egna The Same Way.

Peter komponerade också den fantastiska Out Of Reach som av någon anledning hamnade på B-sidan till singeln Sitting In The Rain. Singeln spelades in samtidigt som LP:n liksom Mama Talk To Your Daughter och Alabama Blues som givits ut senare på samlingsplattor.

Peter använde en Gibson Les Paul gitarr som han byggt om genom att fasvända en av mikrofonerna. Detta gav ett säreget ljud med markerad diskant. Genom att ösa på med efterklang, fick Peter sitt mycket speciella sound.

Greeny

John Mayall's Bluesbreakers hade under denna tid John McVie på bas och Aynsley Dunbar på trummor bakom ledaren John Mayall på klaviatur, munspel och gitarr. Den 29 oktober hade Peter Green fyllt 20 år. John Mayall gav några timmar i en inspelningsstudio som present. Peter Green tog med McVie och Dunbar till studion den 16 februari 1967 och spelade in fyra låtar: Missing You, Greeny, Curly och Rubber Duck. De båda sistnämnda röjar-instrumentalarna gavs ut på Decca med gruppnamnet The Bluesbreakers.

Aynsley Dunbar ansågs dock leva om för mycket bakom trumsetet och fick sparken av Mayall. Han dök senare upp som trummis bakom bl.a. Jeff Beck, Frank Zappa och i bandet Journey. Under en 6-veckors period kom Mick Fleetwood med på trummor. Fleetwood fick dock sparken av renlevnadsmannen Mayall efter att ha supit en hel del ihop med McVie. McVie blev benådad tack vare att han var så svår att ersätta! Man hann dock spela in en singel med Fleetwood: Double Trouble / It Hurts Me So. Förmodligen var det under denna period man spelade in en Peter Green instrumentalare utan Mayall: Fleetwood Mac, uppkallad efter Greens favoritrytmsektion och senare utgiven på CBS-skivan The Original Fleetwood Mac. Grafittin i London skrev nu "Peter Green is better than God", men Peter Green började tappa intresset av att vara gitarrstjärna. Den 15 juni lämnade Peter Green Bluesbreakers, och han hade inga större planer på att fortsätta sin musikaliska karriär.

Peter Green's Fleetwood Mac

Det fanns dock andra som hade planer. Clifford Davies var en manager som ägde managerbolaget Gunnel Agency, som hade hand om affärerna åt bl.a. Bluesbreakers och Peters tidigare band Shotgun Express. Han försökte övertala Peter att starta ett band. Mike Vernon var en annan man med planer. Han var producent åt Mayall och hade nyligen startat ett eget nytt skivbolag, Blue Horizon. Efter en tid gav Peter med sig och kontaktade sin favorittrummis Mick Fleetwood som genast nappade då han för första gången i sitt liv varit tvungen att ta ett ordinärt arbete. Valet av basist var också naturligt då gruppnamnet skulle vara Fleetwood Mac. Men John McVie tackade nej! Han hade ju en säker inkomst som basist i Bluesbreakers. In med en annons i Melody Maker och en blyg kille vid namn Bob Brunning steppar in och blir mycket förvånad då det verkligen är den riktiga Peter Green han skall spela åt. Han blir minst sagt häpen, då det visar sig att bandet skall göra sin debut på Windsor Jazz &Bluesfestival, ett jätteevenemang 11-13 augusti 1967. Med denna sättning gick man in i en studio och spelade in Peters Rambling Pony. Det var dock en sak som fattades. Peter Green ville inte vara stjärna. Han kunde dock tänka sig att dela ledarrollen med en annan person. Under tiden hade bandet tecknat kontrakt med Blue Horizon. Mike Vernon hade sett en energisk liten långhårig slidegitarrist från Birmingham som verkade kunna varenda Elmore James-låt. Det passade utmärkt. Elmore James var mycket populär i engelska blueskretsar under den här tiden, några år efter sin bortgång, och Peter Green blev mycket imponerad över den lilla gitarristen Jeremy Spencer. Jeremy hade ett eget band som hette Levi Blues Set, som han nu lämnade för sitt egna större uppdrag. Jeremy Spencer var en märklig 18-årig yngling. Han spelade slidegitarr med en enorm intensitet och var en riktig underhållare. Han var helt vild på scenen och levde ett riktigt bluesliv ihop med bandet. Han var en hängiven Elmore James-fantast, ägde varenda skiva med honom, och gick helt in för den stilen. Han var mycket grov i munnen och hans scenshow skulle senare göra att Fleetwood Mac blev mycket omtalade. Å andra sidan var han djupt religiös, hade en 15-årig fru, även hon djupt troende, och tillsammans hade de en son och förde en lugn och tillbakadragen familjetillvaro. Man repade och gjorde senare sin debut på den ovan nämnda festivalen som Peter Green's Fleetwood Mac featuring Jeremy Spencer. Det var Jeremy Spencer som fick stå mest i förgrunden och repertoaren var mest gamla Elmore-låtar. Publiken tog den lille Jeremy till sitt hjärta och succén var ett faktum. I november kom gruppens första singel. På framsidan gjorde Jeremy I Believe My Time Ain't Long, i själva verket Robert Johnsons gamla Dust My Broom, med Peter Green på munspel. På baksidan kunde vi hitta Rambling Pony, som senare spelades in i en ny version och hamnade på The Original Fleetwood Mac. Den första singeln sålde inget vidare.

När bandet påbörjat inspelningarna av sin fösta LP, bestämde sig slutligen McVie för att lämna Bluesbreakers för att gå med i Fleetwood Mac. Det var bara att säga farväl till den stackars Brunning som senare startade Sunflower Brunning Blues Band och nyligen skrivit en bok som handlar om Fleetwood Mac. I februari 1968 kom Fleetwood Mac:s första LP, Peter Green's Fleetwood Mac, och den blev en storsäljare. Den bestod till hälften av Jeremy Spencer i förgrunden med råa slidelåtar samt några, bl.a. Robert Johnsons Hell Hound On My Trail, där han spelade piano, och den andra hälften bestod av Peter Green i förgrunden med mer varierade och känslosamma blueslåtar. Ungefär hälften av låtarna var gamla bluesklassiker av bl.a. Elmore James och Howlin Wolf. Resten var skrivet av Green eller Spencer. Skivan blev en succé och låg högt på Englandslistan under ett års tid, som bäst på 4:e plats. Peter gillade inte titeln. Han hatade att vara gitarrhjälte och såg till att gruppnamnet efter detta blev som han ville från början, Fleetwood Mac, kort och gott. Skivan är snyggt producerad. Den ligger närmare den "riktiga" bluesen än de flesta andra bluesskivor som gjorts i England. Låten som sticker upp mest är Peter Greens I Loved Another Woman, som kan betraktas som en prototyp till Black Magic Woman. Man saknar dock mycket av Peter Greens fina gitarrspel på skivan. Det var givetvis ett medvetet drag från herr Green.

I maj 1971 kom det ut en skiva på CBS med överblivna låtar från den här tiden som nämnts tidigare i artikeln. Skivan The Original Fleetwood Mac är faktiskt lika bra som den första LP:n. Det är obegripligt hur låtar som Watch Out och A Fool No More, hamnat utanför den första skivan. Peter Greens gitarr kunde dock höras bättre på gruppens andra singel Black Magic Woman. Att låten inte hamnade bättre än på 37:e plats på englandslistan är en gåta. Låten var den dittills minst bluesiga låt bandet hade gjort och Peter Green spelar ett gitarrsolo som får håren att resa sig över hela kroppen. På baksidan gör Spencer en fin version av Elmore James The Sun Is Shining. Gruppen hade nu spelat in sin andra LP. Det var inte så svårt. Det tog fyra dagar att spela in plattan Mr. Wonderful, givetvis live i studion. Den har medvetet ett sämre och råare ljud än den första plattan. På skivan är man förstärkta av blås och piano. Pianot spelades på några låtar av Christine Perfect från Chicken Shack. Peter har gjort hälften av låtarna ihop med gruppens manager C.G. Adams (mer känd under sitt riktiga namn Clifford Davis). Resten är Jeremy i antingen Elmore-låtar eller kopior. Det är helt klart några Elmore-låtar för mycket. De går nämligen likadant allihop. Skivan är därför inte lika bra som föregångaren, men Peter Green glänser fint i bl.a. Stop Messin' Around (senare plankad av Gary Moore på Still Got The Blues), Love That Burns och If You Be My Baby. På några av låtarna, t.ex. Trying So Hard To Forget har texterna börjat få en allt dystrare innebörd. Det var nog inte många som insåg på den tiden att texterna inte var bluesklichéer, utan direkt skrivna ur Peter Greens hjärta. Skivan hamnade som bäst 10:a på englandslistan.

Fleetwood Mac gjorde sig nog som bäst på scenen. Man var totalt vilda och blev bl.a. bannlysta från anrika Marquee Club i London för sitt vilda scenframträdande. Jeremy Spencer levde ut sitt vilda jag på scenen mer och mer. Han gjorde sina Elmore James covers och imiterade också gamla rockstjärnor. Han gick in för detta så till den milda grad att när han imiterade Elvis var han Elvis, även när han pratade med publiken! Publiken var förtjust. Han hade dessutom en massa hyss för sig. Han fyllde kondomer med mjölk som han hängde på gitarrens stämskruvar för att sen slänga ut dem på publiken! Som scendekoration hade bandet en 40 cm lång lössnopp, Harold, som man hade fastspänd på Fleetwoods baskagge. När Jeremy kom av scenen, var han åter den lugna och tillbakadragna familjefadern, där han satt och bad böner ihop med sin kära fru och barn. I maj 1968 gjorde bandet sin första turné till USA efter att ha avverkat Europa. Man spelade bl.a. ihop med The Who, Pacific Gas & Electric, The Crazy World of Arthur Brown och Greatful Dead. De sistnämnda var inte direkt kända för att vara några renlevnadsmänniskor. Deras ljudtekniker var ingen mindre än Augustus Stanley Owsley III, som var mer känd för preparatet LSD-25 han framställde. En drog som skulle få förödande konsekvenser för många musiker. Fleetwood Mac tyckte dock att engelsk bitter fick räcka som drog. Man tackade nej till erbjudandet om att prova preparatet. Bandets turnerande i USA gjorde att deras förts LP hamnade på 198:e plats på USA-listan. Uppföljaren i USA hette English Rose och placerade sig på 184:e plats i början av 1969.

Show-biz Blues

Väl hemma i England igen spelade man in gruppens tredje singel, Little Willie Johns Need Your Love So Bad i bästa B.B King stil, med smäktande stråkar och ytterligare ett superbt solo av Peter Green. Vilken singel! Green spelar så vackert att man får tårar i ögonen! Singeln nådde 32:a plats på englandslistan. Bandet började få svårt att få spelningar i England på grund av sin vilda scenshow. Peter Green började också att tröttna på den enkla bluesmusiken. Han ville utveckla musiken vidare. Det stöd han ville ha i bandet fanns inte. Jeremy var en bra scenartist, men var slö då det gällde att skriva låtar och spela in skivor. Fleetwood och McVie var en mycket bra rytmsektion, men de bidrog inte heller med nåt material. Peter kände en allt större press på sig själv, vilket han inte tyckte om. Då anlitade man en tredje gitarrist, den blott 18-årige Danny Kirwan, som kom från ett band som hette Boilerhouse. Danny var precis den kille som Peter ville ha i bandet. Han var en mycket duktig bluesgitarrist och skrev också egna låtar. Danny kom att bli Peters lärling och fan.

Danny Kirwans inträde i bandet var en mycket viktig länk i den nya stil man skulle få. Han var full av idéer och bidrog mycket till det nya soundet. Detta inspirerade i sin tur Peter Green att skriva de bästa låtar han gjort. Under den kommande tiden skulle man spela in musik som bara kan beskrivas med ett ord: magisk. Influenserna breddades nu till allt från blues till rock'n'roll och från klassisk musik till samtida rockmusik som The Beatles, Rolling Stones och The Troggs(!) Första skivan man spelade in var Peter Greens klassiska instrumental Albatross vilken backades upp med Kirwans instrumentalare Jig Saw Puzzle Blues. Framsidan, med den lugna hypnotiska rytmen, Peter och Dannys gitarrer i förgrunden samt Jeremys slide ekande i bakgrunden, blev en jättehit och toppade Englandslistan i början av 1969. Det var den första instrumentala hitlåten på Englandslistan sedan Shadows härjade på listorna i början av 60-talet.

I december -68 gav man sig ut på sin andra USA turné. Man började turnén på Fillmore East i New York ihop med Greatful Dead. Man träffade Owsley igen. Nu kunde man inte motstå frestelsen att testa LSD-drogen. Äventyret var spännande, men mest skrämmande. Det skulle också utveckla sig till ett ödesdigert äventyr för bandet.

I januari 1969 spelade man som förband åt sin idol Muddy Waters i Chicago. Man upptäckte då att Chess Ter-Mar Studios var ledig. Man samlade ihop några blueslegender samt några av Chess studiomusiker under ledning av Willie Dixon och spelade in dubbel-LP:n Blues Jam at Chess. Producenter var Marshall Chess och Mike Vernon. Skivan blev slutpunkten för bluesmusiken för Fleetwood Mac. Den var också den sista skivan som spelades in för Blue Horizon. En snygg slutpunkt som spelades in under två dagar. Det är ostämt och stökigt här och var, men det är samtidigt mycket energi och glädje. Peter Green gjorde starkt intryck på dessa bluesmän med sitt fantastiska gitarrspel.

Sid 1 inleds med Peter Green kompad av Fleetwood Mac utan Jeremy. Inledningsspåret är Watch Out, som redan spelats in i en studioversion som senare släpptes på CBS-skivan 1971. Walter "Shaky" Horton drar loss på munspel i sin egna South Indiana (finns i två tagningar). På sista spåret, instrumentalen Red Hot Jam, hoppar dessutom Guitar Buddy (= Buddy Guy), David "Honey Boy" Edwards och Willie Dixon med. Det svänger. Sid 2 inleds med fullt Elmore James-ös. Jeremy klär sig som vanligt i Elmores roll och öser på mer än vad han gjorde på någon studioskiva. I kompet hittar vi Elmores gamla saxofonist J.T. Brown, Danny och Mick från Fleetwood Mac samt Willie Dixon som drar vilt i strängarna på en ostämd, men grymt svängig ståbas. Sidan avslutas med två lugnare spår med Shakey på sång och munspel, kompad av Peter, Danny, Otis Spann (piano), John McVie och S.P. Leary på trummor.

På sid 3 är det Dannys tur att visa vad han går för. Han visar här att även han var en mycket kompetent bluesgitarrist. Han kompas av bl.a. Peter, Otis, John och Leary. De sista två spåren tar Otis Spann hand om i de lugna och känslosamma Someday Soon Baby och Hungry Country Girl, kompad av Fleetwood Mac minus Jeremy.Sid 4 öppnas med J.T. Brown på sång och tenorsax. Sen är det dags för ytterligare några Jeremy-låtar med J.T., Peter, Honey Boy, Willie och Mick i kompet. Den här gången ger han sig bland annat på Memphis Slim-låten Everyday I Have The Blues. Skivan avslutas med Peter Green med Fleetwood Mac minus Jeremy samt Otis Spann på piano. Han kör Howlin Wolfs Sugar Mama samt en grym version av Homework .

Skivan finns återutgiven på en dubbel CD: Fleetwood Mac in Chicago, Columbia/ Blue Horizon COL 474613-2.

Willie Dixon var imponerad över Peter Greens enorma blueston. "Their guitar player was a wonderful player named Peter Green", säger Dixon i sin bok I Am The Blues. Willie tog med Peter till klubben Silvio's i Chicago. Han klev upp på scenen och fick den svarta publiken att bli helt vild. Vi citerar Willie igen: "People were standing and shouting: Listen to that white boy, look! As we're leaving the club, two guys try to take his guitar. The lifesaver was Willie, whose very present said: You sit in a club and applaud this man, carry on about him and then want to take his axe? He convinced them of that." Till saken hör att Willie var enormt storväxt och gammal mästare i boxning.

Man återvände kort till England för att månaden därpå åter vara tillbaks i USA för spelningar. Man turnerade ett par månader i USA och det gick bra, men det kom mera droger med i bilden. Man hängde ihop med Greatful Dead igen och det var nog inte riktigt nyttigt. Från den här tiden har det dykt upp en hel del skivor med sammanlagt ungefär två timmar livemusik som spelats in under denna turné. Låtarna var inspelade på The Tea Party Club i Boston och var tänkta att komma på en liveskiva. Inspelningarna hittades och gavs ut i mitten av 1980-talet (bl.a. på en trippel-LP) och visar vilket otroligt liveband Fleetwood Mac var.

En av höjdarna från dessa inspelningar är Peters version av sin kompis Duster Bennets lugna och samtidigt kraftfulla blueslåt Jumping At Shadows, som nyligen plankades av Gary Moore. Låten skulle mycket väl kunna vara skriven av Peter (jag tror att den är det) med en text som med sin mörker och dysterhet påminner om texten i The Green Manalishi (se nedan): "Lord have mercy / And I think I'm going insane / The Devil bit and getting at me / He's got me now and again / He's got me jumping at shadows / Just thinking about my life". Låten har ett kusligt vackert och känslosamt gitarrspel. Inspelningarna visar vilket otroligt liveband Fleetwood Mac var. Här finns allt från ren blues, via gruppens nya tyngre stil, till Jeremys rockpastischer. The Green Manalishi, som skulle bli Peters sista singel med bandet, finns med redan här liksom en annan Greenlåt, Sandy Mary, som aldrig hörts någon annan stans vad jag vet. På CD finns tyvärr bara delar av materialet utgivet än så länge.

Fleetwood Mac hade som sagt en LP i bakfickan. Materialet till skivan var inspelat redan i slutet av 1968 och början av -69. Problemet var att Clifford Davies inte var nöjd med avtalet med det lilla skivbolaget Blue Horizon. Peter Green hade inga planer på att lämna skivbolaget. För honom var pengar inte viktigt. Det var viktigare att trivas och ha sin musikaliska frihet. Men gruppen bröt med Blue Horizon och Clifford sökte med ljus och lykta efter ett nytt fett kontrakt.

I april kom singeln Man Of The World ut på Andrew Loog Oldhams (Rolling Stones manager) Immediate Records. Detta skivbolag var också ett litet oberoende skivbolag, men med mycket namnkunniga artister. Här fanns t.ex. Small Faces, Rod Stewart, Jimmy Page (som musiker och producent), Chris Farlowe, Bluesbreakers (under en kort period), Humble Pie, The Nice och Amen Corner. Skivbolaget hade under det sena 60-talet ungefär samma betydelse för den nya musiken i England som skivbolaget Stiff skulle få tio år senare. Låten speglar mycket hur Peter Green kände sig. Texten är mycket sorglig: "And there's no one I'd rather be / But I just wish that I have never been born". Den är mycket känslosam, egentligen en osannolik hitlåt. Men den letade sig upp på englandslistans andraplats. Här finns åter igen ett ypperligt gitarrsolo från Peter Green. Det var inte blues längre, men blueskänslan var lustigt nog ännu starkare än förut. Texten och känslan i spelet var mycket bluesigt. Där fanns också en spöklik magi. Skivan spelades in i New York medan man höll på att spela in en skiva med Otis Spann. På baksidan hittar vi Jeremy Spencers rock'n'roll-parodi Somebody's Gonna Get Their Head Kicked In Tonight under bandpseudonymen Earl Vince & The Valiants, ett röjigt exempel på Jerrys vilda rock'n'roll-show, en slags punk-Elvis!

Det blev dock enda skivan man gav ut på Immediate. Clifford sökte ett fetare kontrakt. Man var under en tid nära att skriva kontrakt med The Beatles skivbolag Apple, men där var röran total. Det hade annars varit ett logiskt val då Mick Fleetwood hade ihop det med en viss Jenny Boyd, syster till Patti Boyd som var gift med en viss George Harrison. En trippel-CD, The Blues Years, med samtliga låtar från Blue Horizon och Immediate, utom Blues Jam at Chess, finns utgiven på Castle till ett humant pris.

Then Play On

Ett fett skivkontrakt skrevs till slut med Warner Bros. och LP:n kunde ges ut. Jeremy hade spelat in sex rocklåtar som var tänkta att komma med på en bonus EP. Det gillades dock inte av det nya skivbolaget. De gavs senare ut på en solo-LP med Jeremy. Peter Green sa, redan när man började inspelningarna av skivan, åt en förvånad Danny Kirwan att halva skivan var hans. En generös gest av Green.

Resultatet, Then Play On, som kom ut i september 1969, är en riktig klassiker. Musikstilen är mycket varierad, ibland kusligt lugn, men ofta mycket tung. Den är också mycket dyster, vacker och magisk. Peter Green började att grubbla mer och mer på sin roll som artist och det hörs i låtarna. Skivan inleds med afrikanska rytmer i Kirwans Coming Your Way. Sen följer Greens mycket sorgliga och känslostarka Closing My Eyes om ett olyckligt brutet förhållande. Låten går långsamt i valstakt och stannar upp ibland, som en liten tankepaus. Greens Show-biz Blues följer sen. En glad blueslåt med endast sång, slidegitarr och tamburin. Texten är dock mycket eftertänksam om livet som rockmusiker som Peter inte gillade.

Underway är en lugn meditativ Green instrumental i stil med Jimi Hendrix. Sen smäller det igång med den högexplosiva Oh Well, som också blev gruppens nästa singel (uppdelad på fram och baksida som Part 1 och Part 2) med en 2:a plats på englandslistan. Låten börjar som sagt hårt. Pågår så i ett par minuter där Peter Green åter sjunger en djup text om hur han kände sig: "I can't help about the shape I'm in / I can't sing I ain't pretty and my legs are thin / But don't ask me what I think of you / Cause I might not give the answer that you want me to". Sen lugnar låten ned sig betydligt i ett nära sju minuter långt meditativt instrumentalavsnitt med flöjt, cello, bas, pukor, cymbaler, piano, elgitarr och akustisk gitarr. Mycket vackert.

Sidan två öppnas med Kirwans vackra Although The Sun Is Shining, följd av den blytunga och humoristiska Green låten Rattlesnake Shake. Låten handlar tydligen om Mick Fleetwood som inte var så pigg på att jaga brudar när man var ute och spelade. Han fick köra lite rattlesnake shake i stället (vad det betyder får ni lista ut själva): "I know this guy / His name is Mick / And he don't care when he ain't got no chick / And do the shake / The Rattlesnake Shake." Sen följer ett par tunga instrumentala jam-låtar som generöst nog fått Fleetwood och McVie som kompositörer. Danny Kirwans Like Crying är en fin sak där Peter och Danny spelar varsin elgitarr och sjunger i stämmor. Skivan avslutas med Greens lugna och tunga Before The Beginning: "Talk about life and searching for the key / I can't find the answer looking for me." Peter Greens bräckliga jag speglade sig i texten. Jeremy Spencer var knappt med alls på skivinspelningarna. Det var däremot Christine Perfect från Chicken Shack som snart skulle bli fru McVie.

LP:n kom på 5:e plats på Englandslistan och Fleetwood Mac var stora. Man sålde faktiskt fler skivor än The Beatles 1969! I USA nådde skivan 109:e plats. Men det fanns ett bekymmer. Peter Green mådde inte bra av sin roll som rockstjärna. Han hade provat LSD ungefär fem gånger, och det var fem gånger för mycket. Han var förändrad. Han grubblade mycket och beslutade sig för att konvertera till kristendomen. Han tyckte inte om att få så mycket pengar som han tjänade. Han var van att leva fattigt och ville skänka bort bandets pengar till välgörenhet. Det ville naturligtvis inte de andra i bandet och det blev lite konflikter. Peter skänkte dock sina egna pengar. Han lär ha skickat 120000 kronor (en otrolig summa på den här tiden) till Rädda Barnen. Han ändrade utseende också. Han lät både skägget och håret växa vilt. Han gick klädd i en lång grå rock och såg ganska suspekt ut. Peter Green hade hela tiden bott oss sina föräldrar i Putney tills hela familjen flyttade till ett större hus som Peter köpt i Epsom. Peter Greens beteende under den här tiden har ofta beskrivits som att han började bli knäpp av drogerna. Det är förmodligen inte hela sanningen. Han gillade aldrig rollen som rockstjärna, gitarrhjälte och bandledare. Den fattiga grabben hade helt enkelt fått mer ansvar och pengar än han klarade av. Peter Greens tidigare mycket positiva och glada attityd hade helt förändrats.

The Green Manalishi

I början av 1970 gav man sig ut på Europaturné. Innan turnén hade Peter beslutat sig för att sluta i bandet, men han följde med efter övertalning. Anledningen till att han ville sluta var, förutom de problem som nämnts, att han ville utveckla musikstilen vidare. Han ansåg inte bandmedlemmarna kapabla till den fria jam-musik han ville spela med afrikanska rytmer. Det var utsålda konserter överallt. I München i Västtyskland försvann Green. Han hamnade i nåt slags hippiekollektiv där han matades med diverse substanser som var långt ifrån nyttiga. Där fanns det LSD i massor och Peter blev aldrig densamma efter detta. Det var troligen här hans sjukdom framkallades. En diagnos några år senare visade att Peter led av schizofreni. Peter kom motvilligt tillbaka till bandet för att avsluta turnén, sen var det slut.

I april spelade Peter Green in den sista låten med Fleetwood Mac. The Green Manalishi (With The Two Prong Crown) är en skakande upplevelse. Låten är så stark och gitarrspelet så bländande magiskt. Texten handlar om Greens möten med djävulen: "Can't believe that you need my love so bad / Come sneaking around and trying to drive me mad / Busted in all my dreams / Making me see things I don't wanna see". Den lär vara direkt hämtad ur en mardröm Peter haft. Låten slutar med ett tungt gitarriff som mer eller mindre dränker en spöklik Green-röst som gråtskriker i falsett i ett hav av efterklang. En skrämmande låt, men otroligt bra, som visar hur medveten Peter var om sin situation. Den 25:e maj spelade Peter sin sista konsert med Fleetwood Mac som bandmedlem. Det var i London tillsammans med Greatful Dead.

Under tiden med Fleetwood Mac hade Peter hunnit med att medverka som gitarrist på en hel del andra artisters skivor. Han medverkade på Eddie Boyds 7936 South Roads, Duster Bennets Smiling Like I´m Happy och Bright Lights, Long Overdue med Gordon Smith samt The Biggest Things Since Colossus med Otis Spann. Samtliga dessa var på skivbolaget Blue Horizon. Han var dessutom med på Blues From Laurel Canyon med John Mayall, Trackside Blues med Brunning-Hall Sunflower Bluesband (med Bob Brunning från första upplagan av Fleetwood Mac) samt på Jeremy Spencers soloskiva.

The End Of The Game

Sommaren 1970 hade Santana en jättehit med Peter Greens Black Magic Woman. Peter gillade rytmerna i Santanas version och övertalade Santanas trummis Michael Shrieve att vara med på inspelningarna till sin nya soloskiva (står inte omnämnt på skivomslaget). Övriga musiker som övertalades var Zoot Money (från bl.a. Animals) på piano, Nick Buck på keyboards, Alex Dmochowski på bas och Godfrey McLean på trummor.

Skivan, The End Of The Game, spelades in under en sommarnatt 1970. Skivan kan möjligen betecknas som intressant, men den är nästan olidlig att lyssna på. Den består helt av studiojam och innehåller inga melodier överhuvud taget. Skivan speglade åter igen i vilket tillstånd Peter befann sig. Det sägs att man spelade in några otroligt bra saker med mycket fint gitarrspel av Peter som aldrig kom med på skivan. Det kom också ut en solosingel Heavy Heart / No Way Out. I början av 1971 försvann Jeremy Spencer spårlöst mitt under en turné med Fleetwood Mac i USA. Det visade sig senare att han gått med i den religiösa sekten Guds Barn, där han fortfarande lär vara med. Christine McVie var nu permanent bandmedlem, men man klarade sig inte med endast Danny på gitarr. Man ringde till Peter som motvilligt ställde upp för att avsluta turnén. Under året kom LP:n B.B. King In London med Peter Green på gitarr.

1972 gick det rykten om att Peter skulle börja spela i Stone The Crows, där gitarristen Les Harvey (brorsa till Alex Harvey i The Sensational Alex Harvey Band) dött av skadorna han fick under en spelning då gitarren blev strömförande! Av detta blev det inget, men en solosingel med Peter ihop med congasspelaren Nigel Watson, Beasts Of Burden / Uganda Woman, spelades in och gavs ut.

Sen började en svår tid för Peter. Han drev omkring och bodde hos bekanta. Ett tag bodde han hos Clapton och ett tag hos den goda vännen, gitarristen Snowy White. Peter erbjöd Snowy att köpa sin Gibson Les Paul gitarr för 120 pund, men Snowy avböjde. Sälj den inte vad du än gör, sa Snowy. Men det hjälpte inte. Gitarren köptes senare av en viss Gary Moore (senare med i Colosseum och Thin Lizzy). Peter blev allt mer inåtvänd och lät både hår och naglar att växa hej vilt. Han tog jobb som trädgårdsmästare och hotell portier. 1973 var han med på låten Nightwatch på Fleetwood Macs LP Penguin. Det stod inte på omslaget, men det hördes väl. Danny Kirwan hade nu fått sparken på grund av alkoholproblem och nervproblem (han har de senaste 15 åren levt på mentalsjukhus och som uteliggare i London! För något år sedan drog Mick Fleetwood igång en stor efterlysningskampanj för att hitta och hjälpa honom).

Bullet In The Sky

1974 medverkade Peter på LP:n Gass med bandet Gass. 1976 blev det stora rubriker i tidningarna. Peter Green hade hotat att skjuta sin och Fleetwood Macs manager, Clifford Davies, med gevär. Anledningen var att Peter fått en check med royalty pengar. Han ville inte ha några pengar! Om han verkligen kom till Clifford personligen med ett gevär i handen, eller om han bara hotade, råder det delade meningar om. Men resultatet blev att Peter togs in på mentalsjukhus där man konstaterade att han led av schizofreni. Han fick medikamenter och blev allt bättre. Under året dök en Peter Bardens LP Vintage 69 upp med gamla inspelningar och Peter på gitarr. Samma år skrev Peter Green ett skivkontrakt med ett nystartat skivbolag, PVK, ägt av Peter Vernon Kell. Peters bror, Mike, jobbade en del åt skivbolaget, och det var han som övertalade Peter att spela in en skiva för att hjälpa bolaget.

Det tog dock ett tag innan inspelningarna blev av. Någon gång i slutet av 1977 flyttade nämligen Peter till Los Angeles för att starta ett nytt liv. Där träffade han en färgad flicka som han blev kär i. Flickan hette Jane och de gifte sig hemma hos Mick Fleetwood i januari 1978. Så småningom fick man en dotter, Rosebud. Peter träffade gänget i Fleetwood Mac en hel del och medverkade på låten Brown Eyes på LP:n Tusk. Mick Fleetwood blev glad när han fick se hur mycket bättre Peter blivit. Han ordnade ett skivkontrakt för Peter med skivbolaget Warner Bros (i samråd med PVK i England). Nu gick det inte som man tänkt sig. Mick hade ingen kunskap om Peters sjukdom och dessutom hade Peter glömt sin medicin i England. Att dessutom äktenskapet började knaka i fogarna gjorde inte saken bättre. Peter fick något mörkt i blicken när han skulle skriva på kontraktet. Det var samma sak som att skriva på för djävulen för Peter. Han drog sig ur och mådde sämre efter detta. Äktenskapet sprack och han återvände till England.

A Fool No More

Kontraktet med PVK var ju redan klart så Snowy White med sitt band, Kuma Harada på bas och Reg Isidore på trummor, anlitades som kompband för att spela in en LP. Snowy White är en mycket duktig gitarrist som spelat med så olika band som Pink Floyd (på turnéer) och Thin Lizzy. Med fanns också Lennox Langton på congas och Peter Bardens på Hammond orgel samt Godfrey McLean som trummade på en låt. Första smakprovet från inspelningarna var singeln Apostle. En mycket vacker instrumental med snygga gitarrer och stråkar. Personligen tycker jag att det är den bästa instrumentalen som Peter gjort. Singeln kom ut i mitten av 1978 men drogs snabbt tillbaka på grund av bråk med distributören.

LP:n In The Skies kom ut 1979. Skivan var förvånansvärt bra och letade sig upp på Englandslistans 32:a plats. Ungefär hälften av låtarna är instrumentala. Snowy White spelar sologitarr på några, men Peters fina gitarrspel hörs på flera låtar. Snowy White visar också mycket bra hur mycket hans stil är influerad av Peter Green. Om Peter Green fått som han ville skulle Snowy spelat samtliga sologitarrer! Peter har kanske inte lika bländande spel som förr, men mycket vackert. På skivan gör han bl.a. en ny känslosam version av A Fool No More, en långsam blueslåt som i ursprungsversionen var med på The Original Fleetwood Mac. Här finns också Apostle i en naken version med bara Peter Green på elgitarr och Snowy White på en akustisk komp gitarr. Mycket smakfullt och ännu bättre än singeln! Ex. frun Jane Green hade skrivit texterna till flera av låtarna.

Cryin' Won't Bring You Back

Peters tillstånd blev tyvärr allt sämre. 1980 mådde Peter mycket dåligt. Trots detta lyckades han spela in en ny skiva, Little Dreamer. Den är inte lika bra som föregångaren, men långt ifrån dålig.

Musikstilen är bluesig, men tyvärr ganska slätstruken. Den är inte heller lika mycket Peter Greens skiva som föregångaren. Den är mer en snygg och polerad studioproduktion utan den magi som föregångaren hade. Peters gitarrspel är ganska tafatt. Kompmusikerna var bl.a. Ronnie Johnson på kompgitarr, Paul Westwood på bas, Roy Shipston på Hammond orgel samt Dave Mattacks från Fairport Convention på trummor. På omslaget kan man läsa att låtarna är skrivna av M.D. Green, Peters bror Mike. Om så verkligen är fallet är mycket osäkert. Texterna handlar bland annat om Peters brutna äktenskap och tiden i USA. Loser Two Times är ett exempel på det: "I'm a loser two times / I tried to change my ways but I was too blind / I lost my money I lost my girl / And now I've almost lost my mind." Skivans absoluta höjdare är Baby When The Sun Goes Down, en fantastiskt bra och kraftfull poplåt! Skivan letade sig upp på englandslistans 34:e plats.

Give Me Back My Freedom

1981 kom ytterligare en LP: Watcha Gonna Do. Den var framtvingad av skivkontraktet och är lite dystrare i tonen än föregångaren. Musikerna är i stort sett de samma, men här förstärkta med stråkar. På omslagets baksida hänger det en bild på en sliten Peter Green. Bilden är perforerad av hagelkulor. Bredvid står ett hagelgevär. Själv får jag associationer till gevärsintermezzot 1976. Även här är det en allt för polerad bluesmusik. Give Me Back My Freedom är en ganska kul Reggae låt och Last Train To San Antone är skivans absoluta höjdarlåt. 1981 släpptes samlingsskivan Blue Guitar med låtar från de tre första skivorna samt en del singelspår som den första svåråtkomliga versionen av Apostle samt en singel från 1980: Woman Don't / Walkin' The Road.

1981 kom Mick Fleetwods soloskiva The Visitor. Grundspåren var inspelade i Afrika med bl.a. afrikanska musiker. Låtarna var skrivna av bl.a. Lindsey Buckingham, Todd Sharp, George Hawkins och av afrikanska musiker. Skivan inleds med en ny kraftfull version av Peter Greens Rattlesnake Shake. Sjöng och spelade gitarr på den gjorde ingen mindre än Peter Greenbaum! Han gjorde sin del av skivan i en studio i London. Han spelar också fin gitarr på instrumentalaren Super Brains. Mick Fleetwood har sagt att Peter Green var i god form under inspelningen.

Shining Star

Peter började nu att må mycket bättre igen. Han turnerade med ett band han kallade White Sky. Bandet bestod av Reg Isidore på trummor, Larry Steele på bas, Webster Johnson på keyboards och Jeff Whittaker på slagverk. I maj 1981 spelade man in skivan White Sky in som kom ut sommaren 1982. Nu har det tänt till ordentligt. Magin är tillbaka. Det är stundtals lika bra som Fleetwood Mac i sina bästa stunder. Och det vill inte säga lite. Skivan har många bra låtar och det står åter att brodern Mike gjort låtarna. Men det tror jag inte på. Kanske var det lösningen på hur Peter skulle slippa få royaltycheckar?

Så här mycket Peter Green hade det inte låtit på 13 år! Han spelar dessutom samtliga gitarrer (mycket råa kompgitarrer) och har producerat skivan själv ihop med Geoff Robinson. Det hörs att det är ett band som spelat ihop ett tag. Här är det inget ordinärt studiokomp. Det hörs också att Peter hade en mycket större vilja att påverka slutresultatet. Skivan blev dessvärre ingen större försäljningsframgång och det är tyvärr den sista riktiga studioskivan hittills med Peter Green. Shining Star, Born On The Wild Side och Indian Lover är skivans höjdpunkter. Brodern, Mike, sjunger på den långa hypnotiska titellåten White Sky (Love That Evil Woman).

Sommaren 1983 gav sig Peter ut på turné. Denna gång hette bandet Kolors och man besökte Stockholm och Skeppsholmen för en utomhuskonsert den 18 juni. Jag var där. Peter Green var i ganska god form. Han hade vildvuxet hår, stort skägg och rastamössa. Den var första gången på 14 år som Peter var på en svensk scen. Han ansåg sig nu stark nog att ta tillbaka sitt judiska efternamn Greenbaum. Han förklarade för den svenska pressen att han haft stora personliga problem. Närmare bestämt två stycken (loser two times). Vad det var ville han inte gå in på. Han förklarade också att han efter tiden med Fleetwood Mac jobbat på en kyrkogård och på ett tapetvaruhus. Bandet han hade med sig bestod av Stephen Rene på gitarr, Godfrey McLean (igen!) på trummor, Jeff Whittaker (bandledare!) på slagverk, Spartakus på bas och Mick Weaver på keyboards. Konserten var bra. Peter var i god form men verkade mycket tillbakadragen. Han stod långt bak på scenen och sången hördes dåligt. Gitarrspelet var bra, men kompet var lite otajt ibland.

What Am I Doing Here?

I slutet på samma år kom skivan Kolors. Den var ett hopkok av överblivna låtar från föregående skivor som polerats upp med hjälp av bl.a. klaviaturspelaren och popsångaren Daniel Boone (som en gång kallade sig för Peter Green men som egentligen heter Peter Lee Stirling och är mest känd för en gammal slagdänga som heter Beautiful Sunday om jag minns rätt, då under artistnamnet Daniel Boone. Hänger ni med?) samt gitarristen Bob Bowman. Resultatet är en stor produktion med lite magi. Här finns dock ett par låtar som sticker upp. Big Boy Now (förmodligen från White Sky sessionen) är en otroligt bra låt i reggae stil och Peter sjunger som en gud. Bandit är en bra instrumental i cowboystil, men annars är det tunt.

Sommaren 1984 var det dags för sverigebesök igen. Peter Green hade förändrats på ett år. Naglarna hade vuxit flera centimeter så att han hade svårt att spela gitarr. Konserten i Moderna Museets trädgård var kanske den konsert som berört mig mest av alla konserter jag sett. Man har hela tiden kunnat höra i Peters gitarrspel hur han känner sig. Nu var det inte bra. Samtidigt var det en magisk konsert. Bandet bestod av Alfred Banneman på gitarr, Emanuel Renzos på klaviatur, Willie Bath på bas, Greg Terry Short på trummor och bandledaren Jeff Whittaker på slagverk. Bandet var tajt samtidigt som man trevade i blindo med samma takt och ackord i flera minuter innan Peter började sjunga. Man körde alla gamla Fleetwood Mac hits samt en hel del från Peters soloskivor. Det var bitvis mycket bra på nåt konstigt sätt som är svårt att beskriva. Det fattades mycket i Peters gitarrspel, och han var mycket tillbakadragen. Andregitarristen fick sköta mycket av solandet. Slagverkaren Jeff Whittaker skötte snacket mellan låtarna. När det var dags för en av de sista låtarna viskade Jeff nåt i Peters öra. Peter hade tidigare inte sagt ett ord till publiken. Nu sa han Hello Stockholm! Det var som att riva en vägg. Publiken jublade. Sen drog han igång en otroligt vacker version av Need Your Love So Bad. Jag glömmer det aldrig. Det berörde, mycket starkt. Konserten förevigades av Sveriges Radio som senare sände delar av konserten på radio.

Peters enorma personliga förändring, från att ha varit en utådriktad, målmedveten och positiv arbetargrabb, till att bli en tillbakadragen före detta gitarrhjälte utan självförtroende, berodde förmodligen på att Peter behandlats med elchocker för att bota sin sjukdom. Detta påverkade Peters talförmåga och självförtroende mycket negativt. Han mådde inte bra av turnerandet och drog sig tillbaka. 1985 samlade gitarristen Lawrie Gaines ihop lite folk till sin studio för att spela in lite blues i Captain Beefheart stil. Vid nåt tillfälle fanns Mick Green från Pirates där och vid ett annat tillfälle lär Peter Green varit där. Det är dock inget som Peter minns, men han lär ha spelat bas på en låt. Resultatet var ganska lyckat. Skivan hette A Touch Of Sunburn och bandet kallade sig för Enemy Within. En turné till Japan planerades, men Peters sjukdom hindrade detta.

1986 kom det ut an skiva kallad A Case For The Blues med ett band kallat Katmandu. Peter Greens namn stod med stora bokstäver på omslaget. Övriga musiker var Ray Dorset från Mungo Jerry (skivan var inspelad i hans studio), Vincent Crane från Atomic Rooster och Arthur Brown, Terry Short från Kolors på trummor, Len Surtees på bas och Jeff Whittaker från Kolors på slagverk. Skivan inleds med ett malande komp och en studiotekniker som försöker övertala Peter Green att börja sjunga. Peter drar motvilligt i gång i en mycket blek version av Dust My Broom. Trots detta är skivan bra. Men det beror inte på Peter Green. Hans solon drar igång när man spelat flera vändor instrumentalt. Sen kommer det några ynkliga toner. Här hörs det att Peter Green mådde mycket dåligt och var måttligt intresserad. Han spelar dessutom munspel på ett par låtar och trummor (!) på en låt. Annars är det Ray Dorset som lyfter skivan med sin fina röst och bra låtar.

1988 gjorde BBC en TV dokumentär om Fleetwood Mac. Man lyckades spåra var Peter Green bor och filmade honom, mot sin vilja, när han gick utanför sitt hus. Man fick en kort pratstund med Peter. Man frågade bl.a. om han skulle tacka ja att spela med Fleetwood Mac om man ringde och bad honom. Peter svarade sansat att han förmodligen inte skulle det. Han hade sålt gitarren och han skulle dessutom vara tvungen att klippa naglarna. Han förklarade också att han höll på att återhämta sig efter olika behandlingar han fått efter sitt drogmissbruk. "Jag tog LSD bara åtta eller nio gånger, men det varade så länge. Det var mitt misstag tror jag", sa Peter Green. På frågan om han nånsin ångrat att han lämnade Fleetwood Mac svarade han ja. "Men jag ångrar att jag gick med i bandet också". Man uppgav vidare att Peter kallades för Wolfman av barnen i grannskapet samt att Peters ekonomi sköttes av brodern Mike.

1988 släpptes LP:n och CD:n Legend. Omslaget gav sken av att det var nyinspelat material. Men det var överblivna spår samt en del låtar hämtat från skivorna mellan 1979 och 1983. Bäst är en låt som helt tydligt kommer från White Sky sessionen. Låten, Corner Of My Mind, hade helt klart passat på den skivan.

Omkring 1990 kunde man läsa i en engelsk motorcykeltidning att en MC-affär på Kings Road i London haft besök två gånger av en märklig individ som stod och tittade på nya Harley Davidson. Man tänkte köra ut honom ur affären när någon såg att det var Peter Green. Tidningsnotisen avslutas lustigt med hur man kunde se att det var Peter Green: "Must have been the albatross under his arms. Oh Well..."

1995 kom den första riktiga Peter Green biografin i bokform. Boken heter Peter Green: The Biography, är skriven av Martin Celmins med hjälp av Peter Green. Där kunde man läsa att Peter fortfarande levde i huset i London där TV-teamet hittade honom. Han tittar på TV, besöker vänner, fiskar, promenerar och verkar ganska frisk. Han äger en Fender Stratocaster gitarr och det är möjligt att han går in i en skivstudio igen. En smula hopp tändes och det skulle besannas!

A Change Is Gonna Come

Nu kommer vi till den stora comebacken, eller vad det nu var? Ni kommer kanske ihåg Clifford Davies, Fleetwood Macs och senare Peter Greens manager. Han var gift med Michelle Reynolds och paret skiljde sig senare. Man kan gissa att ”Mitch”, som hon kallades, hade lärt sig en del av sitt ex. Mich tyckte i alla fall synd om Peter Green och tog kontakt med honom 1995 när han bodde hos sin bror. Peter var på hård medicinering och hon gillade inte vad hon såg. Hon erbjöd sig att hjälpa Peter tillbaka och hux flux hade han flyttat in till henne. Många anser att hon hade en affärsplan, jag lämnar det öppet för läsaren att bedöma hur det var med detta. Michs brorsa var ingen mindre än Nigel Watson, congaspelaren som spelat en del med Peter under mitten av 70-talet och som senare jobbat som byggnadsarbetare. Hon lät dessa träffas och efter ett tag lär Peter sagt att han ville börja spela igen tillsammans med Nigel. Nigel hade lärt sig spela gitarr riktigt hyfsat och Peters gitarrspel utvecklades från taffligt till bra, även om det inte lät som i fornstora dar.

De båda gick in i studion ganska snart och spelade in några låtar. Sedan satte de ihop ett band med Cozy Powell på trummor, Neil Murray på bas och Spike Edney på klaviatur och snart hade man spelat ett par konserter! Bandet kallades för Peter Green Splinter Group. Det mest rättvisa namnet hade kanske varit Nigel Watson Splinter Group eller bara Splinter Group, men det låg en hel del värde i att fronta Peter Greens namn, helt klart. Bandet kom ganska snabbt att bli ett populärt liveband och de var faktiskt riktigt bra, men Peter Green var ojämn och den stora frågan är om han verkligen ville detta? Han var ganska märkt av sin sjukdom och han hade helt slutat att skriva musik. Nu blev man mer ett coverband där man även stoppade in en del material från Peter Greens tidigare karriär. De övriga bandmedlemmarna bidrog också med material.