Livet på landet del 3: Tuppen i grannens gran


Ett par veckor efter tuppens bortgång såg hönorna så olyckliga ut att vi beslöt att skaffa oss en ny tupp igen. En arbetskamrat hade fyra stycken äkta gotlandstuppar. Det var bara att välja. Vi valde den blygaste och döpte honom till Helge. Helge var mycket vacker, men det blev problem redan den första dagen, igen! Vi brukade ha hönsgården öppen så att hönsen kunde strosa lite på tomten, ja även hos grannarna Affe & Brita. När vi kom hem med Helge var hönorna ute och gick. Vi släppte in Helge i hönsgården och stängde. När det började skymma ville hönorna in. Jag öppnade stängslet och hönorna traskade in. Helge traskade efter, så jag brydde mig inte om att stänga stängslet igen. Men Helge fattade inte riktigt att han skulle bo där, så han kom ut igen precis i samma ögonblick som jag drog igång en cirkelsåg. Helge blev livrädd och sprang, alldeles hysterisk, in på Ture & Gullans tomt, grannarna åt andra hållet. Vis av erfarenheten från den förra tuppen så sprang jag inte efter. Ju mer det började skymma, desto mer hysterisk blev Helge. Han flög upp i olika träd och satt vid ett tillfälle på taket till hönshuset. Sen försvann han. Ture tittade roat på vårt spektakel.

Nästa morgon vaknade vi av en hysterisk tupp utanför sovrumsfönstret! Han väckte oss sedan varje morgon och vägrade att gå in i hönshuset på nätterna. På dagarna passade det bra att gå med hönsen. Det tog ett par veckor innan jag lokaliserade vart han tillbringade nätterna: i Ture och Gullans Idegran! En sen kväll knackade vi på hos Ture och Gullan -ett krutpar som båda var över 80 år - och förklarade att vi skulle hämta vår tupp som satt i deras gran. De kunde inte låta bli att följa med ut för att få lite gratisunderhållning. Tuppen satt mycket riktigt ett par meter upp i den tätväxta granen. Jag och Ture försökte att nå den på olika vis. Till slut lyckades vi i alla fall att jaga ned tuppen från granen. Det var mörkt, så den kunde inte se så bra. Både jag och Ture hade tag i den varsin gång, men den lyckades fly, några fjädrar fattigare. Efter ett tag sprang Helge in på vår tomt och jag lyckades fånga honom när han inte kom längre vid ett stängsel. Helge hade bara två stjärtfjädrar kvar och såg ganska ful ut! Det tyckte hönorna också som blängde storögt när jag bar in honom i hönshuset.

Jag sa åt Mia att placera några reden jag byggt framför hönsluckan så att han inte skulle kunna komma ut. Det var mörkt i hönshuset, men med hjälp av en ficklampas sken täckte Mia för luckan. Nu skulle han få bo instängd med hönorna några dygn så att han visste vart han skulle bo. Döm om vår förvåning när en hysterisk tupp står och vrålskriker utanför huset klockan sex följande morgon. Jävlar. Jag kom på att jag inte hade något bakstycke på redena. Det var fritt fram att gå ut genom dem! Okay, ville inte tuppen bo i hönshuset så behövde han inte. Han bosatte sig i en gran på vår tomt i stället. Ture, grannen, trodde att vi fått tag på en homofiltupp. Han var ju inte intresserad av hönorna!

På dagarna dög det dock att gå in i hönshuset för att äta mat. En dag såg jag honom när han gick in och jag stängde för från utsidan. Sen fick han bo där tillsammans med hönorna i fyra dygn. Innan jag släppte ut dem stängde jag igen stängslet i hönsgården. På kvällen blev Helge orolig och flög över stängslet för att tillbringa natten någon annanstans. Vart vet jag inte. Jag öppnande stängslet igen, och nu passade det helt plötsligt. Med något enstaka undantag flyttade Helge in för gott. Lyckan var total.