Livet på landet del 10: Helikoptern

Den sista berättelsen från Lilla Mickelgårds blir den mest spektakulära och besynnerliga. Den är helt sann, men jag måste dock med tanke på rikets säkerhet och de inblandade utelämna vissa detaljer. När det hela inträffade tänker jag inte heller tala om, men det var i alla fall efter att det kalla kriget hade upphört. Vi hade blivit kontaktade av någon inom försvarsmakten som var ute på ett uppdrag, Man färdades med helikopter och undrade om vi kunde upplåta husrum under en eller ett par nätter åt besättningen. Man undrade också om vi kunde ordna en landningsplats till helikoptern på tomten.

Jag fick mått på hur stor yta som behövdes och gick ut och kollade läget. Jo, om jag fällde ett äppelträd så skulle ytan bli stor nog för helikoptern. Vi gav klartecken. Trädet fälldes och ett rum åt besättningen gjordes i ordning. Vi hade fått en bestämd tidpunkt när helikoptern skulle dyka upp och vi gick ut på tomten för att signalera när den kom. Vi väntade och väntade. Klockslaget passerades med råge. Men kolla, sa Mia, långt därborta åker en helikopter som ser ut att leta efter nåt! Hade man tagit fel kompassriktning? Helikoptern långt bort i fjärran åkte verkligen fram och tillbaka och såg ut att leta efter nåt. Jag tog upp ungarnas stora gula båtliknande plastbalja och viftade med den ovanför huvudet. Vi stod och viftade i säkert tio minuter, men de i helikoptern verkade inte uppfatta oss. Helt plötsligt hörde vi ett starkt smattrande bakom oss och ännu en helikopter dök upp alldeles ovanför trädkronorna. Det visade sig vara ”vår” helikopter. Vad det andra var för helikopter vet jag fortfarande inte. Kanske var den en del av uppdraget som jag inte känner till.

”Vår” helikopter kom snyggt över trädtopparna för att landa. När den passerade körsbärsträdet kollapsade en av de grova grenarna och vek sig rakt nedåt. Trädet tålde uppenbarligen inte vindar rakt uppifrån. Helikoptern landade snyggt och vi hälsade besättningen välkommen. I samma ögonblick som helikoptern landade på vår tomt passerade en bärgningsbil utanför på den lilla grusvägen mot Idholmen. Jag kan lova att så mycket dramatik aldrig hänt varken förr eller senare på den lilla grusvägen!

Besättningens vistelse blev längre än beräknat, de blev kvar i närmare en vecka på grund av dåligt väder, men vi var inte ledsna för det. Ryktet började att sprida sig på byn och man kunde se hur bilar bromsade in utanför vårt hus, blickar stirrade och fingrar pekade. Vad som hände i övrigt under deras vistelse minns jag inte så mycket av, men som tack för husrum och logi fick vi i alla fall åka en tur med helikoptern.

Några dagar senare stod fortfarande helikoptern i trädgården. Plötsligt kom försvarets stora Superpuma-helikopter och hovrade över åkern framför vårt hus. Spänningen steg bland grannarna. Vad var på gång? Krig? Ryssarna? En av grannarna trodde att den ryckt ut för att vi eldat på tomten under pågående eldningsförbud! Vad de inte visste var att jag och Axel satt inne i Superpuman!